Det är dags att planera.
Medan humlorna surrar i syrenen har det blivit dags att träffa vårt pålitliga resesällskap och fundera lite över rutt och packning och sådär.
Jag tror att vi redan bestämt att vi ska åka med Petterssons Tesla. Bara det blir ett äventyr i sig. Kommer vi hitta laddstationer innan elen är slut? Kommer vi bli frustrerade över alla pauser medan bilen laddas? Kommer vi fika för mycket?
Men nu går jag händelserna i förväg.
För några år sedan fick jag för mig att jag vill åka till Normandie. Jag vet inte riktigt varför.
Jag ser en vidsträckt sandstrand för min inre blick. Vågorna skummar mot stranden. Det blåser friskt, för att inte säga hårt. Stranden är öde. Möjligen står det en svartklädd ensam herre i anorak med uppfälld huva precis nedanför en sanddyn där några vilsna grässtrån håller stånd mot den saltmättade vinden. Han spejar mot den avlägsna horisonten men det finns ingenting att fästa blicken på. Bara himmel och ett upprört hav.
Och världen är svart-vit.
Varför vill jag åka till denna vindpinade plats? Var finns lockelsen?
Jag har inga svar men det känns tryggt att få med sig en mästare i planering (Niclas), en krigshistorieintresserad (Marthin) och en trädgårdstokig (Sophia). Jag anar att vi inte bara kommer strosa på den svart-vita stranden utan även kommer besöka mysiga byar och vackra trädgårdar.
Niclas var inte sen med att haka på mina tankar.
Och när vi en vacker vårdag träffade Marthin och Sophia på Hellekis Säteri och frågade om de ville kampera med oss på ännu en semester svarade de glädjande nog ja.
I kväll ska vi träffas och dra upp riktlinjerna. Det är två och en halv vecka kvar till avfärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar