La Pointe du Hoc - måndag förmiddag 20230703

Nu ska vi titta på Pointe du Hoc mellan Omaha Beach och Utah Beach, med lämningar från andra världskriget.

Vi går på egen risk. 

Markägaren och de som administrerar området vill inte bli stämda av amerikaner som vrickar fötterna i kratrar eller bunkrar.

Pointe du Hoc är toppen på en klippa, 30 meter över stranden. Det var en, av tyskarna välbefäst försvarsanläggning som kunde beskjuta båda stränderna. Kanonerna nådde även ut till fartygen som närmade sig land. 

Där fanns en observationsbunker och fyra kulsprutenästen samt sex fältartillerier. Det var alltså en viktig plats att erövra för de allierade i samband med landstigningen. 

När den amerikanska jägarbataljonen som avdelats för specialuppdraget, väl intagit området upptäckte de att kanonerna flyttats in mot land (och stod obemannade) och ersatts av stockar som fungerat som imaginära hot. Detta hade tyskarna gjort efter att de allierades bombningar slagit ut en av kanonerna.

Man kan läsa mer på:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Pointe_du_Hoc

Jag fastnar i informationen direkt. Det ger så mycket att läsa de korta berättelserna från soldater som var med om landstigningen och om de minutiösa förberedelserna som pågick i över ett år.

Soldaterna tränade på att skjuta krokar med stegar och klättra uppför klippväggar långt innan D Day.

"Och de amerikanska soldaterna började klättra, de sköt repstegar över dessa klippbranter och började dra sig upp. När en soldat föll tog en annan hans plats. När ett rep skars av greppades ett annat och klättringen påbörjades igen. De klättrade, returnerade skottsalvorna och höll mark. Snart, en efter en, drog de sig över klippkanten och när de nått fast mark uppe på dessa klippor började de återta den europeiska kontinenten."

President Reagan 6/6-84

Är det en kopparplåt? Den visar en välutrustad soldat och en repstege. 

Vi går ut mot klippkanten och kommer till en spaningsbunker. 

Den intogs ganska raskt av amerikanerna och användes som sambandscentral och sjukstuga. 

När vi går runt därinne upplevs den som väldigt liten. Hur kunde man både samordna det fortsatta avancemanget och få plats att vårda sjuka härinne? 

Tyskarna tog skydd från angriparna i nätverket av bunkrar utmed kustremsan. 

Personalbunkrarna har två meter (!) tjocka betongväggar och rymmer 20 man. För att komma in i bunkern var soldaterna tvungna att passera ett "gas-lås". Vid ingången fanns ett rum där man förvarade desinfektionsmedel och det fanns också en nödutgång.

Vissa av bunkrarna hade en så kallad "Tobruk" på taket. Jag tror det var sådana vi såg på den första stranden vi besökte under resan. De där som kanat ner på stranden och som man inte fick gå nära (fast vissa manliga deltagare i vår lilla fyrklöver oförväget ändå klättrade upp på dem). 

Tobrukarna hade en liten öppning, för en spanare eller skytt. 

Här spanar jag på någons vader...

Så här kan insidan på en bunker se ut. Full av skotthål. 

Jag förstår att tyskarna använde bunkern för spaning. Man har mycket bra uppsikt ut över havet. 

Landskapet är perforerat av kratrar efter de allierades flygbomber och atrilleribeskjutning från havet.

Ännu en utkiksplats. Eller artilleripunkt. Eller nåt annat av betong.

Det är bra knäppt att detta vackra landskap en gång förstörts av krigsinstallationer. Men det känns bra att de finns kvar och vittnar om vad som skett. Kan vi lära oss? 

Fläder- och fjärilsbuskar. Naturen är alltid redo att ta igen förlorad mark. 

Havet har mumsat på landremsan och blottlagt dess olika skikt.

Det här kanske är själva pointen...

Det är viktigt att minnas. 

Men måste ett minnesmärke se ut som en typisk fallossymbol?

Vi spottar en amerikansk kändis också, inte bara bunkrar och bombkratrar. Han går med sin hälften så gamla och dubbelt så snygga (det där ligger i och för sig i betraktarens öga men jag går efter mitt eget) fru och en starkt franskbrytande, likväl engelsktalande guide och folk kommer fram och ber att få ta en celibrityfie.

Jag har aldrig sett honom tidigare vad jag vet så jag gissar såklart på att han sportat. Kanske boxning eller nåt för han ser rätt hårrrd ut.

Vi avslutar besöket med att gå in på visitors center. Det är inte så fullproppat med information men handlar framförallt om de män som offrade sig för att förändra världens framtid. 

En film visas, med intervjuer av några överlevande. Jag tänker på att det bara var tillfälligheter som avgjorde vem som dog och vem som överlevde. Under själva det första anfallet, när kulorna ven som värst, hade det ingen betydelse om du var nummer ett under utbildningen eller killen som alltid kom sist på alla löprundor. Du hade lika stor, eller snarare liten chans att överleva dina meter på stranden. Några sekunders skillnad i kulregnet utplånades av den massiva beskjutningen. 

Tacksamheten mot dem som offrade sina liv, och mot dem som var villiga att offra sina liv, genomsyrar den här platsen. 

Winston Churchill: "Some must die so others might live." 

Den 6/6 lämnade 225 soldater skeppen med uppgift att ta sig an just Pointe du Hoc. Två dagar senare, när förstärkningen (eller avbytarna) anlände, var det bara 90 soldater från första vågen, som fortfarande kunde bära vapen.

Robert Edling berättar från dagen D: "Jag började forcera stranden med trettiofem män i min grupp. När vi kom över klippkanten var vi sex kvar. Det var allt."

Den 6 juni 1944 firade den 23-årige stålarbetaren Walter Geldon från staden Bethlehem i Pennsylvania sin tredje bröllopsdag utan sin fru men tillsammans med de andra soldaterna som var på väg att inta Omaha Beach och man sjöng tillsammans i båten strax innan de steg  iland. Några minuter senare mejades han ner. 2002 dog hans hustru, 78 år gammal, och hon begravdes vid Walters sida.

Fru H. M. Lane, civilist från Bedford, Virginia: "Eftersom de inte kunde ta vara på sig själva under en dag, ska vi för alltid bevara dem i våra hjärtan och ge dem odödlighet."

Förste löjtnant Jacob Hill och hans män började beskjutna tyskarna när deras landstigningsbåt närmade sig stranden. De som klarat sig upp över branten fortsatte oförskräckt inåt land och genomförde en lyckad attack på en maskingevärsbefästning. När de säkrat positionen och gav sig i kast med nästa befästning sköts Jacob ihjäl av de förvarnade tyskarna.

Sergant Lawrence Johnson var en av de soldater som avancerade söderut från Pointe du Hoc, på jakt efter de saknade kanonerna. Natten mellan den 6e och 7e juli försvarade han sitt hörn av ett område som de allierade säkrat mot tyskarnas motoffensiv. Under tyskarnas andra anfallsvåg dödades Lawrence och tilldelades postumt en bronsstjärna för sin insats. Han finns begravd på den amerikanska kyrkogården som vi besökte i förrgår. 

USA:s president Franklin D. Roosevelt: "Må våra hjärtan vara starka nog att hålla ut under denna långa prövning och att orka bära de sorger som kan drabba oss och må vi ge våra söner mod, oavsett var de befinner sig."

Förste löjtnant Robert Brice och resten av kompani B från andra bataljonen, landsteg på Omaha Beach efter att deras båt drivit iväg från Pointe du Hoc. 

När han kämpat sig iland bland de svallande vågorna sprang han mot branten där männen från den första anfallsvågen sökte skydd från tysk eldgivning. Han mejdes ner av en kulkärve från ett tyskt maskingevär innan han hann fram till klippväggen. 

Roberts stoft är också gravsatt på den amerikanska kyrkogården. 

General Dwight Eisenhower från amerikansk armen (nu har min mobil slutat leverera apostrofer): "Många tusen män har dött för dessa ideal men dessa unga pojkar höggs ner under sin blomstringstid. Jag hoppas innerligt att vi aldrig någonsin igen kommer behöva bevittna scener som dessa." 

Ivrig att ge sitt bidrag i krigsinsatsen tog menige Paul Pavey värvning 1943. På dagen D ingick han i förste löjtnant Charles Parkers pluton och de var de första som nådde Pointe du Hoc landvägen från Omaha Beach. De kom fram precis i tid för att förstärka de sinande soldatleden från landstigningen. Den natten deltog han i försvaret av den intagna kustremsan men när han patrullerad under morgonen dödades han av en tysk skytt.

Frankrikes president Charles de Gaulle: "Låt oss stå fasta, renhjärtade och trogna; i slutet av våra sorger väntar den största ära i världen, den som tillfaller de män som inte gav upp". 

Kapten Walter Block var kirurg i andra bataljonen. Han tilldelades en silverstjärna efter sin insats med att outtröttligt bistå de sårade vid Pointe du Hoc. Han arbetade både i fält och i en provisorisk sjukstuga som upprättats i en skadad bunker. Han överlevde insatsen vid Normandie men dödades av tyskt artilleri den 8 december 1944 när han arbetade med sårade vid en station i Huertgen-skogen.

Överstelöjtnant Max Schneider (på bilden ovan) var redan veteran efter fyra amfibielandningar och hade omfattande stridserfarenheter redan innan invasionen av Normandie. I Nordafrika förde han befäl över första bataljonen, en enhet som gjort sig känd efter flera vågade räder bakom findelinjen. Max tjänstgjorde sedan med tredje bataljonen på Sicilien och i Italien. Den 6 juni 1944 ledde han skickligt den femte bataljonen genom blodbdadet vid Omaha Beach och anslöt sedan landvägen till Pointe du Hoc för att avlösa de soldater som intagit och höll befästningarna där. För sin insats i Normandie förärades han det hedersamma tjänstekorset.

Förste menige Gargas (på bilden ovan) landsteg på Omaha Beach tillsammans med C-kompaniet ur andra bataljonen. 

Med halva sin enhet dödad eller skadad på stranden klättrade Gargas och de andra överlevande uppför klipporna och anföll en befäst fiendeposition. Soldaterna genomförde sin svåra uppgift och deltog i säkrandet av den amerikanska flanken. Gargas överlevde Dagen D's prövningar och fortsatte striden in i Frankrike och vidare i Tyskland. Två gånger belönades hans insatser med Purpurhjärtat.

Kapten Jonathan Harwood (på bilden ovan) förmedlade vital information om fiendens positioner till de allierades krigsfartyg och flyg som understödde landstigningen på Dagen D. Harwood var en del av "the Naval Shore Fire Control Party" vid Pointe du Hoc. 

Han skadades allvarligt av en granat under striden. Kapten Walter Block, en vän från Jonathans hemstad, som tjänstgjorde som fältkirurg, tog sig an hans sår men Jonathan dog tidigt nästa morgon. 

Han tilldelades silverkorset postumt och är gravsatt på den amerikanska kyrkogården. 

Det är tydligt att den här minnesplatsen skapats av amerikaner. Men en liten skylt upplyser om att över 90.000 franska soldater dog i försvaret av Frankrike under året 1939-1940. Ytterligare 58.000 soldater och uppskattningsvis 20.000 man ur franska motståndsrörelsen dog medan de kämpade sida vid sida med de allierades styrkor under 1940-1945.

Den berömda franska andra väpnade divisionen landsteg på närliggande Utah Beach och led över 1.000 förluster när de agerade spjutspets i de allierades frammarsch mot Paris. 

Trots att tusentals franska civilister dog under kampen om Normandie fortsatte befolkningen att välkomna och bistå de allierades trupper.

Inne på visitors center läser vi om kompetens, mod och offer.

De allierade var redo. Den sista striden för att att befria Europa skulle just börja. 

De allierade förberedde sig i månader inför invasionen av Frankrike och ingenting lämnades åt slumpen. Befälhavare granskade kritiskt varje möjlig landstigningsplats, underrättelser samlades in och unika taktiker utarbetades för att bemöta tyskarnas hot. Amerikanska och brittiska fabriker producerade de enorma mängder förnödenheter och utrustning som skulle krävas vid invasionen. De allierade styrkorna, inklusive den grupp som tilldelats intagandet av Pointe du Hoc, tränade obevekligt inför de utmaningar de skulle möta på Dagen D.

Den första vågen av allierade trupper som landsteg på Omaha Beach stod ansikte mot ansikte med förintande fiendeeld och formidabelt motstånd. 

När landstigningen inte gick som planterat och antalet offer steg, kämpade ändå soldaterna beslutsamt och modigt vidare. Många riskerade sitt liv för sina kamrater. Sjömän och flygare som understödde soldaterna visade liknande tapperhet. De allierades styrkor höll ut, trots dåliga odds och deras mod bar dem först genom en kamp för överlevnad och till slut till seger.

Normandies befrielse fick en hög kostnad. 

Invasionen på Dagen D var ett stort steg mot Europas befrielsen från nazistiskt styre men de allierade fick betala ett fruktansvärt pris för segern. Mer än hälften av de 225 soldater som lämnade skeppen i det första anfallet mot Pointe du Hoc dödades eller skadades under de första två dagarna. Tusentals män fick sätta livet till i slaget om Normandie. Ytterligare tusentals vände hem med allvarliga skador och invasionens fasor lämnade ett arv av oräkneliga känslomässiga och psykiska ärr.

Karta över slaget vid Pointe du Hoc med viktiga punkter. 

1. 6 juni kl 07.08: Landstigningen inleds. Soldaterna börjar klättra uppför klippan. 

2. 6 juni kl 08.15: Soldaterna avancerar. De spärrar kustvägen och sätter upp vägblockader. 

3. 6 juni kl 09.30: Patrullerande soldater hittar och förstör kanoner. 

4. 7 juni kl 03.00: Ett tyskt motanfall tvingar soldaterna att retirera. 

5. 6-7 juni: Soldaterna konsoliderar ständigt området och besvarar tyskarnas upprepade attacker. 

6. 8 juni kl 12.00: Förstärkning från Ohama Beach har slagit sig fram till området.

Änterankare (Eller heter det änterhake? Det ser mer ut som ett ankare. Ett sånt där lite halvt värdelöst ankare. Vi hade ett sånt när vi hade en mindre båt. Det finns bättre varianter som fäster bättre i botten och som man bör hålla sig till om man har en större båt.) i naturlig storlek. 

Många soldater lyckades ta sig över klippkanten med hjälp av rep och repstegar, fästade vid gripkrokar. Gripkrokarna (googel lens översättning, änterhake heter det kanske bara när man ska äntra båtar, inte hela kontinenter...) sköts upp över klippkanten och gav fäste åt repen. Ankaret var 16 tum (41 cm) i diameter. Trots repen var det såklart en mycket farlig klättring.

Av de 350.000 soldater som ingick i invasionen i Normandie dödades cirka 50.000 varav 9.000 under första dagen. Totalt 200.000 personer skadades (inklusive de döda), många av dem flera gånger om.