Finmiddag på hotellet - lördag kväll 20230701

I morgon är det min födelsedag. Jag blir 52 år gammal men känner mig inte en dag visare än... 28.

I kväll förfirar vi på hotellrestaurangen. Marthin och Sophia provkörde den redan i går kväll och har rapporterat att de kan laga mat här. 

Det är lördag kväll och fullbokat. Restaurangen stänger egentligen kvart över nio men Marthin bokar bord för oss fyra till klockan nio. Kanske är det öppet längre på lördagskvällar. Kanske är de helt enkelt glada för alla gäster och håller öppet så länge folk vill stanna och beställa.

Kanske får vi sitta en kvart utan mat och sedan gå och lägga oss... 

Jag hoppas vi får ett bord med utsikt över havet.

Utan att ha beställt det får vi in en dela-tallrik med rostad baugett, laxröra och tapenade. 

Laxröran är god och tapenaden väldigt god.

Servicen är oklanderlig. När vi beställt får vi in de redskap vi anses behöva. 

Kan du gissa vad Niclas beställt som kräver en liten tårtspade.

Sophia äter fish and chips. Jättegoda strips (jodå, jag tjuvade ett) även om det jag tog var mjukt.

Jag väljer, på Sophias rekommendation från igår, pappadeller med två sorters lax och en basilikacreme. Den gravade laxen smälter i munnen. Den ugnsbakade laxen är liiiiite överkörd men tomaterna är fantastiska. Tänk att man kan bli så glad i munnen av körsbärstomater.

Niclas och Marthin tar dagens fångst och får in en vit fisk med champinjonsås och krossad potatis.

Tårtspadekniven är till för att lyfta av skinnet.

Vi har bestämt oss för att fara "cidervägen" i morgon. Jag undrar om det behövs. Den här cidern var väldigt god. 

För att förstärka firarkänslan, eller kanske bara för att vi blev sugna, eller så beror det helt enkelt på den självklarhet med vilken servitrisen lämnar fram dessertmenyn i samma veva som tallrikarna dukas av, beställer vi in efterrätt också.

Marthin får in en konstfull kreation, omöjlig att uttala, med bland annat mangosås, nåt smul, glass, citronsorbet och maräng.

Sophia och jag väljer en hallontiramisu. Den är verkligen god. 

Jag reflekterar över att efterrätterna inte är sådär fånigt fin-restaurang-små. 

Och sen ställs Niclas val på bordet.

Den flytande kontinenten. 

En stor skål ljuvlig vaniljsås med ett flytande berg av italiensk maräng. Eller om det är fransk. Ett berg är det sannerligen i vilket fall. 

Irma och jag brukar titta på Sveriges Mästerkock och i ett program, som även Niclas såg, fick de tävlande i uppgift att göra just den här desserten.

När vi ätit så magen står i fyra hörn, går vi ut i Atlanthavskvällen. 

God natt!