Nu har vi kommit till Dunkirk. I alla fall trodde jag det heter så. Dunkerque - verkar vara det franska namnet.
Det här är den ena av de stränder jag föreställt mig i en svartvit fantasi.
Härifrån evakuerades ett stort antal engelsmän under andra världskriget och när flottan inte räckte till kom även fiskebåtar med "vanligt folk" till undsättning.
Niclas och jag har sett filmen Dunkirk så vi vet... typ det. Inget mer. För övrigt förlitar jag mig på Marthins kunskaper.
-De här tegelstenarna kommer jag inte ihåg från filmen! Niclas ger mig en skarp blick men lyser upp när han ser räven bakom mitt öra.
Stranden är inte fullt så svartvit som jag trodde men det ligger ändå ett utsuddande dis över allting och det känns inte riktigt som om jag kan se klart. Det pågår luftburna aktiviteter på stranden. En del badar också, men inte så många.
Jag gör mitt allra yttersta för att inte plocka med mig några strandfynd i bilen och känner mig löjligt nöjd när jag kommer på att jag kan fota allt jag plockar, istället för att lägga det i fickan. Vi tar en promenad utmed stranden. En varningsskylt talar om att man ska undvika betongfästningarna som lämnats kvar från andra världskriget. Marthin berättar att dessa inte fanns vid den tidpunkt som speglas i filmen Dunkirk utan byggdes senare på många platser utmed kusten, av tyskarna som (med rätta) förväntade sig en landstigning av de allierades arméer. Dock skedde inte landstigningen här, vilket var tämligen överraskande för den tyska armén.
Betongklumparna har i olika grad glidit ner från strandbrinken. Jag förstår att det kan vara farligt att klättra omkring på dem.
En kvinna och en man roar sin hund. Smarta anordningar det här, i all sin enkelhet. Man har bra utsikt över strand och hav, fri siktlinje när man ska skjuta men blir man själv beskjuten går det fint att ta skydd bakom betongen och det är inte stor del av kroppen som är exponerad även om man står i öppningen. Det är inte utan att jag känner historiens vingslag. Det går en man med keps uppe på strandkanten. Vart är han på väg? Var det inte så att det fanns en varningsskylt där vi gick ner på stranden... Vi hinner se flera helikoptrar som patrullerar kuststräckan och träffar också tre poliser som traskar i sanden. -Bonjour, hälsar den äldsta av dem när de får förbi.
-Bonjour, svara jag förvånat och tänker att här har vi en man som går omkring och drömmer om bredbar färskost på arbetstid.
Jag har faktiskt klarat av att inte ta med mig en enda snäcka. Den här stranden har skördat många dödsoffer.
Jag läser på lite om hur många människor som dog i samband med evakueringen vid Dunkirk. Det vet man inte men av de 861 fartyg som var involverade i räddningsaktionen, och det var som sagt både militära och civila, så var det 243 som sänktes av tyskarna. Men man räddade 338.000 soldater under de nio dagar evakueringen pågick.
Nu funderar jag på hur man bäst fångar tre personer på en strand. Det finns ju konstnärsuttryck som "det gyllene snittet". Så vilken bild är bäst?
Den ovanför eller någon av de följande två?
Här har sandmasken bajsat.
Den äter sand för att få i sig små munsbitar som fastnat på sandkornen.
Och här står en annan installation...
Men nu är det dags att dra vidare.
Dunkirk har satt avtryck i mitt medvetande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar