Lunch utmed Gold Beach - lördag eftermiddag 20230701

Vi hittar bord och bänkar vid Batterie de Longues-sur-Mer utmed Gold Beach.

Här finns några av de få, eller kanske de enda av tyskarnas försvarsbunkers som fortfarande har kanoner kvar. 

Tyskarna satte ju upp en fasa massa bunkers (eller heter det bunkrar?) utmed hela kustlinjen ända från Nederländerna till södra Frankrike och kallade raddan "The Atlantic Wall" (fast på tyska).

Innan vi tittar på kanoner äter vi lunch.

Ost- och skinkmacka. 

Sen kycklingmacka med nån lite konstig smak.

Äppeljuicen är inget vidare heller om jag ska va ärlig. Trots att det är 100 % äpple.

Efterrätten är dock riktigt god.

På väg mot de tyska bunkrarna som ligger strategiskt placerade en bit från havet.

Vi råkar överhöra en guide som berättar att kanonen i den första bunkern förstörts av bönder som hade bråttom att återta sin odlingsmark.

I den andra bunkern finns kanonen kvar.

Fukten målar väggarna med mögel.

Eftersom vi befinner oss på skyltlöst territorium får min fantasi fritt spelrum. Jag tror inte att det nödvändigtvis är av godo.

Ett runt hål i väggen blir en kanal där kulor trillades ner till kanonerna.

Men så kommer jag på att det här var på 40-talet, inte 1400-talet. Kanonkulor av sten eller järn slutade tillverkas under 1800-talet.

Det kanske är ett ventilationshål...

Det måste ha varit oerhört trångt och högljutt att jobba här. Jag misstänker att de inte hade ljudabsorbenter på väggarna.

Först tänker jag att plåten framför kanonen är till för att skydda skytten, men sen tror jag det nog snarare är för själva vapnet.

Skadorna på plåten till höger är, enligt guiden jag tjuvlyssnat på, inte tidens tand utan beror på de allierades beskjutning. 

Vägen upp mot ljuset. 

Jag gör en snabb kik runt hörnet för att försäkra mig om att det inte kommer några soldater med automatvapen.

Himmel, hav, vänner och... en bunker. 

Så fel det måste varit på den här bilden även våren 1944.

Bunkrarna ligger tätt.

Naturen är bäst av alla på att återta förlorad mark - om vi bara ger den chansen.

Att det nu växer majs på mark som en gång färgats av blod, ger också hopp. Bönderna är jordens framtid, inte krigsherrar och makttörstande små gubbar.

Det känns plötsligt helt rätt att det var bönder som krajade kanonerna för att få chans att odla sin jord igen. 

Fula är de också. Kanonerna alltså... 

Man and machine. 

En till. 

Den här sista bunkern är lite större. 

Men jag tvivlar på att det låg ett golv i samma nivå som nu. 

Det här måste väl varit ett skyttevärn. 

Det är ju ett perfekt ställe att både skjuta från och skydda sig i. 

Se, vilka jättetjocka väggar. 

Flervåningsbunker. 

Nu har vi sett raddan av bunkrar och beger oss tillbaka till bilen.

Vad är det här för gröda? 

Aha, bondböna. Det blir väl ett bra avslut på det här inlägget. Bönderna får sista ordet!