Normandie 2023: Den amerikanska militärkyrkogården vid Omaha Beach

Vilken tur! En kort guidad tur på engelska, dagens sista, ska börja 8 minuter efter att vi kommer fram till den amerikanska militärkyrkogården.

När vi väntat fem minuter efter utsatt tid går en företagsam amerikan och frågar efter guiden och får svaret att det inte blir några mer turer i dag. Man kan ju undra varför de inte tagit in de mobila skyltarna angående guidningen om den nu är inställd...

Nåväl, ingen guide i världen kan göra det ofattbara mer fattbart än dessa marmorkors.

Kyrkogården är anlagd en liten bit från stranden där dödsfallen skedde.

Våg efter våg av soldater landsteg på de fem stränderna. Striderna var blodigast här vid Ohama Beach där över 3 000 personer dog bara under dagen D. Jag undrar om det bara är de amerikanska liven som avses eller om även andra i de allierades styrkor räknas, eller till och med tyskarna?

Omaha Beach sträcker sig ut i oändligheten.

Stranden är 5,6 km lång.

Under landstigningen på dagen D var den tack vare lågvattnet, 270 meter bred. Det är många meter tungsprungen sandstrand att avverka under kraftig beskjutning. Omaha Beach hade det starkaste försvaret av de fem stränder som de allierade valt ut.

Man kan gå ner till stranden från kyrkogården men det gör vi inte.

I ena änden av kyrkogården finns ett minnesmonument. Statyn heter, fritt översatt "Den amerikanska ungdomens själ som reser sig ur vågorna" och är vänd mot gravarna.

På monumentet står typiskt amerikanska floskler i stil med "I stolt hågkomst av sina söners åstadkommanden och i ödmjuk tribut till deras offer har denna minnesplats rests av Amerikas förenta stater."

Framför minnesmonumentet finns en stor kvadratisk damm med små öar av vita och röda näckrosor. Det är så välskött att mitt trädgårdshjärta och min begravningsrådgivaresjäl jublar ikapp.

På väggarna sitter olika kartor.

De röda pilarna visar de allierades invasion under sommaren 1944.

En karta över båtarna som var inblandade i landstigningen den 6 juni 1944.

Flygvapnets operationer över Normandie mellan mars och augusti 1944.

Bakom minnesmonumentet finns en vägg med namnen på de soldater som saknas efter striderna. En bronsstjärna vid namnet markerar att personen senare hittats och identifierats.

Det är mer än 1 500 namn.

Jag tittar också på den välklippta gräsmattan.

Och på de välklippta träden.

Och på den jättehöga flaggstången.

Flaggan halas klockan 17, medan vi ännu är kvar på kyrkogården. Någon typ av tapto spelas på trumpet och det verkar hållas en kort ceremoni som drar till sig en hel del folk. Vi står på långt avstånd och uppfattar inte mer än så.

Vi närmar oss gravarna.

Det finns över 9 000 amerikanska soldater begravda här. De flesta av dem miste livet under dagen D och medan stranden säkrades under de första dagarna.

Begravningsplatsen anlades 1956. Kvarlevorna fanns tidigare på andra, temporära kyrkogårdar och kanske på andra platser också. Närmast anhöriga fick välja om kvarlevorna skulle föras hem till USA eller gravsätta här.

Jag funderar på om de som utfört gravsättningarna varit tillräckligt noggranna för att man ska kunna veta att varje kors står vid just den personens grav. Fanns ens förutsättningarna för att kunna vara så noggrann? Måste man inte bara förlitat sig på de uppgifter som lämnats vid tidigare gravsättningar?

Jag vet inte men jag förstår att det finns en stor portion frid för anhöriga att hämta i tanken på att ha en bestämd plats att gå till, även för dem som inte haft eller kommer ha möjlighet att besöka graven. Jag tycker också att det är intressant att så många valt att inte "ta hem" sina döda. Tycker man att själva transporten är ovärdig/onödig/jobbig för tanken?

Jag imponeras av den militära precisionen med vilken korsen placerats. Den utgör en skarp kontrast mot det kaos som rådde på stranden ett stenkast härifrån under Dagen D. Många av befälen och officerarna omkom redan innan deras fartyg nådde land och de soldater som överlevde själva landstigningen befann sig i en hopplöst förvirrad situation utan varken ordergivning eller kunskap om vad de skulle göra härnäst.

Korten nedan är alla tagna från samma position men åt olika håll. Vart jag än ser är det raka rader.

Jag förstår inte riktigt hur de lyckats få till den här grejen med de raka raderna åt alla håll. Det är ju inte som ett rutnät heller.

I bortre änden av den stora kyrkogården finns ett kapell.

Det är väldigt amerikanskt.

På väggen står det: "De må gå genom dödens port till sin glädjerika uppståndelse".

Och: "Tänk inte bara på deras död. Minns deras ärofyllda kämparanda/deras härliga ande." (Lite beroende på vilken översättning man föredrar...)

I taket finns en mosaik där segergudinnan syns peppa en soldat och sedan sätta kronan på hans huvud när han stupat.

Det är såklart öppet för tolkning...

Här vilar judar bredvid kristna.

Alvin Plocher har nyligen haft besök.

Även okända soldater har fått sin viloplats.

Det är oerhört välskött och välordnat.

Vi får beträda ett av flera kvarter. De andra är avspärrade och jag tänker att det är därför gräsmattorna är så fina.

Kyrkogården är ofattbart stor. Nästan 70 hektar. Det är mer än 99 fotbollsplaner.

På väg tillbaka till parkeringen upptäcker vi att vi faktiskt hinner in på utställningen vid entrén några minuter innan de stänger. Den ligger under den grunda bassängen vi passerar.

Här läser jag att det finns nästan 125 000 amerikanska militärer gravsatta på olika minneskyrkogårdar runt om i världen och 94 000 namn ingraverade på väggarna över personer som saknats i strid. Det finns en interaktiv karta över de olika minnesplatserna med möjlighet att söka efter enskilda namn. Det är nästan lite läskigt välorganiserat.

En "Czech Hedgehoge" (tjeckisk igelkott). Sådana här strandhinder av järnbalkar placerade tyskarna ut i tusental utmed stränderna, tillsammans med minor. Den jag har framför mig är rejält stor.

Hindren kunde slita upp hål i fartygsskroven och välta mindre landstigningsbåtar. Det var därför invasionsstyrkorna satsade på att försöka tajma landstigningen med en period av lägsta möjliga lågvatten.

Trots sin enkla konstruktion utgjorde "igelkottarna" en stor fara för soldaterna och de var också effektiva pansarvärnshinder.

Den tyske generalen Rommel hade skapat rena rama hinderbanor av stränderna utmed Atlanthavsväggen med en halv miljon hinder (likt "igelkottarna" och annat), sex och en halv miljon minor och en massa befästningar. Över hela Västeuropa bemannade omkring 1,8 miljoner soldater försvaret.

Längst ut från stranden satt höga pålar nedkörda i botten, med spetsen pekandes ut mot havet. På var tredje stolpe satt en mina.

En liten bit längre in satt tallriksminor (anti-tank-mines) på stolpar och andra hinder i vattnet.

Sen kom en rad "igelkottar".

Dessa tre typer av hinder var menade att döljas av vattnet även vid lågvatten.

Därefter fanns lite större metallhinder som liknades vid boskapsgrindar men enligt teckningar jag ser mest ser ut som bakochframvända ramper med en rak vägg mot vattnet. De kallades "Belgian Gate" och avsåg att förstöra landstigningsfarkoster vid högvakten. Och bakom dem fler pålar som pekade ut mot havet.

Nästa hinder var lite lägre, rättvända ramper, 3-4 meter långa, som var avsedda att välta plattbottnade landstigningsbåtar. På dessa satt oftast också tallriksminor. Och bakom dem - en rad igelkottar.

Precis under vattenbrynet, i alla fall vid högvatten, fanns sjöminor.

För de soldater som lyckats överleva ända upp på stranden väntade ett regn av små minor (Bouncing Bettys) som avfyrades uppifrån klipporna och exploderade på cirka en meters höjd för att göra största möjliga skada.

Längre in i land, på öppna fält som skulle kunna vara bra landningsplatser för glidare och fallskärmshoppare, satt långa träpålar nedstuckna. De kallades "Rommels sparris".

Här står en tysk soldat på ett "sparrisfält".

Atlanthavsväggen stod klar på två år och var ett innovativt och imponerande försvarsverk på 269 mil från norska Nordkap till fransk-spanska gränsen. Den starkaste befästningen fanns utmed kusten mot England.

I Normandie fanns, utöver annat försvar även en fasa massa sjö- och landminor samt artilleri med två och en halv mils räckvidd rakt (och snett) ut i havet.

Förrutom alla dessa faror upplevde nog de allierades soldater att även moder natur stod på axelmakternas sida med hjälp av vind, vågor, tidvatten och branta klippor.

Att planlägga invasionen "Overlord" (vem fick hitta på alla kodnamn?) måste ha krävt de skarpaste besticken i lådan.

Över en miljon mannar skulle organiseras, transporteras, landsättas och understödjas. Samordningen mellan de luft- och sjöburna styrkorna måste optimeras. Tajmingen var av största vikt mellan bombplan, fallskärmshoppare, örlogsfartyg, sjöanfall, landstigande anfallsstyrkor och luftskydd.

Underrättelsearbetet inför anfallet måste också ha utförts minutiöst så att minfält kunde röjas och artilleriposter slås ut så snabbt som möjligt.

Som om inte detta var nog måste ledningen välja en anfallsdag med perfekta väderförhållanden som föregåtts av en månklar natt där fallskärmshopparna fått bästa förutsättningarna för att överleva landningen och där lågvattnet var som lägst i gryningen.

Phu!

Trots noggrann planering gick verkligen inte allt som man tänkt.

Till exempel drev de amerikaner som skulle landstigit vid Utah Beach, tack vare starka strömmar, två kilometer söderut. Men det innebar att de hamnade på en strandremsa som inte var särskilt starkt försvarad. De kunde snabbt inta stranden och fortsätta sitt avancemang in mot land.

Det blev inte lika tursamt för kanadensarna vid Juno Beach. Storm och strömmar slog ut en tredjedel av båtarna innan de hunnit landsätta sina soldater.

Vid Sword Beach, som var uppdelad i de fyra sektionerna Oboe, Peter, Queen och Roger, var det också besvärligt. Tidvattnet steg snabbt och det blev extra svårt för soldaterna att avancera mot land inte bara på grund av hindren på stranden och tyskarnas artilleri, utan även kringflytande trasig utrustning och döda kamrater.

För de soldater som överlevt själva landstigningen väntade ingen rast och vila. För att kunna skapa sin konstgjorda hamn krävdes ett stort säkrat område. Tyskarnas motstånd var hårt men de hade inga extrakrafter att sätta in. De trupper som kunde förstärkt försvaret var lokaliserade vid Calais och eftersom man trodde att den pågående landstigningen bara var en skenmanöver gjordes ingen omlokalisering.

Efter en dags strider hade de allierades styrkor skapat en kvadratmil stor buffertzon vid Gold Beach, till priset av 400 brittiska soldater.

Talande siffror.

Talande bilder.

Så här markerades de tillfälliga gravarna, med en hjälm på ett gevär.

Innan vi lämnar utställningen, som jag nog nästan tycker är mer av ett museum än bara en utställning, ser vi en film med vittnesbörd från soldater som var med under landstigningen. Deras ord sätter spår.