Eller strax under.
Jag har tagit 112 bilder. Eller fler.
Jag har i alla fall sparat 112 bilder från den korta stund vi besökte klosterklippan i kväll.
Just nu är jag lite grinig. Inte för att jag tagit så många bilder eller för att jag fått möjligheten att uppleva Le Mont-Saint-Michel i aftonljus, hehe, utan för att telefonen först inte ville spara mitt inlägg om kvällen. Så nu börjar jag om. Det är lite surt.
Det var i alla fall magiskt.
Kanske inte fullt så magiskt som jag förväntat mig efter att ha läst att man kan fånga solnedgången med klostret i förgrunden om man lyckas pricka in rätt minuter.
Men det måste nog vara rätt årstid också. Till exempel inte sommar.
Solnedgången befann sig nu till vänster om klostret och ville inte alls samarbeta men fick såklart stå ut med att bli förevigad ändå.
Det var en hel del folk ute i samma ärende som vi och för vår skull har Frankrike byggt en bro över ån som rinner ut precis vid klostret. På bron kan man både stå och sitta och det finns till och med trappsteg som en åskådarläktare för de som vill stanna länge.
Alltid när jag ser en sån där läktare i naturen tänker jag på när vi skulle få uppleva en öken med rosa sand i USA. Barnen var sååå besvikna. Vi kanske hade hypat besöket lite för mycket och det hade definitivt behövt vara riktigt spektakulärt för att kompensera den långa resan på undermåliga vägar som förde oss ut i vildmarken. Men vi blev ju inte mindre förväntansfulla när vi fick syn på den stora läktaren en bit från parkeringen. Här kunde man uppenbarligen knö in över hundra personer för att se på den fantastiska... sanden! Det var liksom bara sand. Inte ens rosa. I alla fall inte enligt våra nyanskänsliga barn. Det är ingen underdrift att säga att resan från öknen tillbaka till civilisationen var betydligt längre än resan ut i det okända.
Men nu är vi här, vid en berättigad åskådarläktare framför ett slottsliknande kloster som liksom tycks växa ju mer aftonen tilltar.
Och här kommer alla bilderna på en och samma gång.
Jag börjar redan på parkeringen. Härifrån går det gratis buss ut till klostret. Det kompenseras mer än väl av de väl tilltagna parkeringsavgifterna.
Men det är inget jag tänker på nu. Nu måste jag fota de här spännande buskarna.
Eller om det är träd.
Jag kan i alla fall inte för mitt liv komma på vad det skulle kunna vara för art.
Bladen ser ut som fjädersparris och de rosa sirligheterna ser ut som perfekta snittblommor om man vill fluffa till en bukett. Eller en kistdekoration...
Hjälp mig! Vad kan växten heta!
Det går rejäla promenadstråk från parkeringen ut till klostret. Här har man anpassat för både apostlahästar och rullbeningar.
Just nu har jag inte koll på vad floden heter som rinner ut i havet här.
Alltså, hur vackert är det inte!
Det är ju som en dröm att få stå här, precis mitt i min barndoms mest eftertraktade kort och spelade spel.
Magiskt
Jag vill ta en riktig siluettbild också. Men det är kanske inte tillräckligt mörkt än.
Nu är vi på bron som funkar som åskådarläktare.
Solnedgången är verkligen vacker.
Nu börjar klostret siluetta sig.
Jag upptäcker vallmo. Eller snarare...
...den bästa tänkbara förgrunden till snyggast möjliga foton.
Synd bara att det står en familj och fånar sig i mellangrunden. Sådär skulle jag aldrig få för mig att göra. Ta larviga foton med en så klassisk byggnad som Le Mont-Saint-Michel som redskap... Fy, så fånigt.
Sådär ja!
Det här är nog kvällens vackraste foto.
Eller kanske det här.
Vart jag mig i världen vänder...
...står det massor av vackerheter och bara väntar på att jag med manisk blick ska föreviga dem.
Nu ropar Niclas på mig. Han har fångat något säger han...
