Katedralen har varit platsen för de normandiska hertingarnas kröningar och begravningar.
Katedralen står på grundmurarna av en tidigare romansk katedral.
Katedralen räknas som den skönaste och därmed mest berömda franska kyrkobyggnaden i gotisk stil.
Kyrkan har sammanlagt sju torn.
Katedralen tillhör den romersk-katolska kyrkan.
Saint-Romain-tornets undre del är från 1160-talet och den övre från 1400-talet.
Smörtornet är byggt i flamboyansk stil på slutet av 1400-talet.
Alltså, vilken gigantisk kyrka det här är, katedralen Notre-Dame de Rouen. Jag lyckas inte ens fota hela på en bild.
Och alla ytor är detaljrikt utsmyckade.
Kolla bara över huvudingången.
Det är visst några som tappat huvudet. Kan hända vem som helst i den här värmen.
De tolv lärjungarna vaktar ingången.
En man fotograferar sin kvinna utanför katedralen men väljer en annan bakgrund.
Antingen den här...
...eller den här.
Ett snäpp ovanför lärljungarnas postering står det andra män men även några kvinnor. Gubbarna med hatt är nog biskopar. Det finns plats kvar för fler.
Vi går in.
Det är gratis.
Hjälpars!
Kyrkan är lika stor på insidan.
Det finns orgel.
Vi kommer fram till att vi nog inte sett så många orglar i katolska kyrkor, till skillnad från protestantiska.
Ljusborden är många och långa.
Det kostar en slant att tända ett ljus. Böner utan ljuständning är gratis.
Mittskeppet.
Vilken färgskillnad det är på väggar och tak, beroende på hur mycket ljus som tillåts komma in.
Vilken pelargång. Värrre än Salomos hemma i Truls.
Jag tror den högra pelargången är ännu längre. Det är till och med liksom lite dimmigt där borta i änden.
När solen lyser in genom de högt liggande fönstren blir andra änden av pelargången försänkt i mörker.
Och vilka grova pelare. Undrar sa flundran hur stor omkretsen är.
Det är så vackert med målade fönster.
Takvalven är mäktiga.
Vilket fint altare. Det är belyst underifrån och stort och fyrkantigt. På sidorna finns vindruvsblad och veteax i relief.
Synd för oss att renovering pågår men samtidigt lite coolt att se all byggnadsställning. Det är samma märke som vi använde när vi lät sätta upp solceller hemma.
Några barn leker, ganska stillsamt ändå, vid stolar och bänkar i ett sidoskepp. Det kommer ingen vuxen från kyrka och säger till dem men deras mamma blir väldigt arg och ber dem vara tysta. De försöker dämpa sig ett snäpp men det är svårt när mamman tar tid på sig med att göra ungefär samma sak som jag - bara gå runt och titta.
Någon av dessa herrar verkar heta Josef.
Jesus hos Pontius Pilatus.
Och en kruka palettblad.
Altaret sett från högra sidoskeppet.
Altaret från andra sidan.
Det är lite fånigt med de små krukväxtena i ett så gigantiskt rum.
Altaret sett från ingångssidan, med blicken riktad mot den innersta delen av kyrkan.
Renoveringen utförs i partiet mellan mittaltaret och högaltaret.
Medan vi sitter och njuter av stillheten framför altaret en stund kommer en yngling och ställer fram en blomsterdekoration vid foten av altaret.
Senare förstår jag att den nog är till en stundande begravning.
Just när jag ser det tycker jag dock det ser lite löjligt ut. Varför bemöda sig med små blomsteruppsättningar i ett så gigantiskt rum. Det blir som en spott i havet och gör inget positivt för helhetsintrycket.
Jag skulle bra gärna vilja veta hur många sittplatser det är i kyrkan.
Åh, en så filmisk trappa.
Ett sidoaltare.
Försäljning av bland annat ikoner.
Ser du nunnan längst ner i högra hörnet? Det är hon som säljer ikonerna. Vi fick ögonkontakt. Jag log och hon log tillbaka. Hennes ansikte förändrades från en främlings till en väns.
Tänk vad ett leende kan göra.
Nu är jag långt fram i kyrkan, framför det guldiga altaret.
Jag gissar att det omålade fönstret är renoverat. Det har nog suttit ett målat fönster här tidigare.
Ännu ett sidoaltare. Pråligt men snyggt.
Vad kan det här vara för märken i golvet?
Först tänker jag att det är platsen för knäfall men det är en konstig plats i så fall. Den ligger inte framför ett altare eller så utan mitt i gången.
Allra längst fram i kyrkan finns ännu ett altare. Det ligger bakom ett stängt galler.
Så här ser det ut innanför gallret. Jag associerar till det allra heligaste, dit Jesus visat vägen genom att dö på korset.
Här framme bakom det stora krucifixet, finns ytterligare en stenhäll med flaskliknande tecken.
Här framför mig, nu när jag står längst fram i kyrkan och vänder mig mot ingången som ligger längst bak i kyrkan, ligger nog högaltaret.
Jag försöker googla fram vad högaltaret egentligen är men får lite olika svar. Dels, och ganska självklart, är det altaret som står i koret i en kyrka med fler altare.
Dels är det ett altare som används vid högmässan. Högmässan är, till skillnad från den vanliga mässan, en högtidliga gudstjänst med fler olika moment. Alla mässor innehåller nattvard.
Någon googling säger att när prästen jobbar vid högaltaret är han alltid vänd mot Gud, från församlingen.
Detaljer, detaljer, detaljer.
Den här lilla stenbiten är cirka 20*20 cm.
Det sägs ju att djävulen bor i detaljerna, men idiomet är egentligen en förvrängning av det ursprungliga franska uttrycket: Le bon Dieu est dans le detail (Den gode guden finns i detaljerna.)
Jag tycker bikt är en bra grej, så länge man inte blandar in avlatsbrev, men jag förstår mig inte riktigt på biktbåsen. Anonymitet kan vara bra för den som behöver våga lätta sitt hjärta, men är man verkligen anonym i ett biktbås?
Nu har vi gått ut igen.
Jippie - jag lyckades få med hela katedralen på samma bild.
Nu tror jag mig förstå varför smörtornet kallas just smör...
Smörigt värre.
Vi går utmed sidan på katedralen och får inpräntat hur otroligt stor den är.
Nöjd el- och teletekniker har fotat tjocka kablar.
Sidoingången är också jättestor. Jämför den med Nicolaikyrkan i Lidköping eller Skara Domkyrka.
Sophia upptäcker guld på taket.
Det är nakna keruber som dansar långdans efter en ryttare på galopperande häst.
På långt håll ser vi inte bara spiran utan även en guldsol målad på taket.
Det är begravning på gång när vi passerar katedralen en andra gång. Jag tycker det är intressant att se hur många det är som arbetar med en begravning. Representanter kallar vi det hos oss, eftersom man är familjens representant och på plats i kyrkan eller kapellet och ställer iordning allt och tar emot begravningsgästerna.
Det är svårt att få en uppfattning på håll men det verkar vara åtminstone tre eller fyra personer. Undrar om det är en stor begravning eller om de bara alltid slösar med arbetskraft.
Även denna, lite sidogateaktiga entré är rikt utrustad.
Ja, Notre-Dame i Rouen imponerar verkligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar