Museet på Utah Beach är vårt sista (?) krigsstopp.
Jag har blivit mer och mer intresserad av historien ju fler detaljer jag matas med. Och det ÄR onekligen lättare att förstå sig på och sätta sig in i vad som hände när man själv har varit här och sett platserna irl.
Innan vi betalar våra entrébiljetter diskuterar vi om vi ska lägga till den 45 minuter långa guidade turen på museet eller den 1,5 timma långa som även tar oss med ut på stranden.
Det visar sig att ingen av de guidade turerna finns tillgängliga på annat är franska i dag...
Jag kastar mig ändå in i museeriet med liv och lust.
Några soldater lämnar en så kallad "Higgins-båt". En båt som var avsedd att frakta manskap relativt korta sträckor hela vägen upp på land.
Soldaterna lastades i Higgins-båten antingen ombord på ett skepp (och sedan måste väl Higgins-båten hissats ner i vattnet med någon typ av vinscheri) eller när båten redan låg i sjön. Då klättrade de i så fall ner från moderskeppet med hjälp av klätternät.
Båten maxade 12 knop, kunde bestyckas med två maskingevär, tarvade fyra besättningsmän och kunde ta ombord 36 man.
Här är Andrew Jackson Higgins, född 1886. Han gick i skolan i Omaha, blev smart och gav sig in i båtbyggarbranchen. Hans företag tillverkade mer än 20.000 båtar under andra världskriget. 1941 tog han fram den ovan nämnda landstigningsbåten. Drygt 1000 sådana båtar användes under Dagen D.
Tolv år efter att Higgins dött sa president Eisenhower att Higgins var mannen som vann kriget åt USA.
Även Utah Beach är oändlig. Oändligheten är 5 km.
Här kan du läsa mer om landstigningen på just den här stranden:
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Utah_Beach
En... skjutare... Den har ingen skylt så jag vet inte hur den använts men jag gissar att den haft med tyskarnas försvar att göra.
Nu dyker jag in i informationshavet på muséet.
När USA gick med i kriget och tyska armén hade fullt upp på östfronten blev det lite småbråttom för Hitler att få till ett starkt försvar mot de allierade. Han såg till att anlägga Atlanthavsväggen och spred ut ryktet om att hela västkusten var väl försvarad.
En dåtida drönare.
Tyskarna stoppade in en rejäl smällare, siktade in den så gott de kunde och sen larvade det lilla fordonet iväg på egen hand tills det stötte på patrull, vilket borde utgöras av till exempel en amerikansk stridsvagn. När den lilla drönaren körde emot så exploderade den. En självmordsdrönare helt enkelt.
Rommel var en duktig krigare under första världskriget och fick vara med och planera i det andra. 1940 var han med och intog Frankrike och senare den viktiga staden Cherbourg. Hitler flyttade honom till Afrikas horn 1941 och sedan tillbaka till Västfronten.
När Rommel insåg att Tyskland tappat herreväldet både till sjöss och i luften la han allt fokus på att förstärka Atlanthavsväggen. Han fick dock mothugg från andra viktiga militärer som tyckte det var viktigare att lägga krut på att kunna återta förlorad mark efter ett allierat anfall.
I den tyske soldatens utrustning kunde dessa rejäla kängor ingå. De delades bara ut till vissa trupper, till exempel dem som stred vid ryska fronten. Skodonen var klumpiga och vägde 1,5 kilo men ändå uppskattade eftersom de var mycket varma. De var fodrade med människohår som tagits från judar i koncentrationslägren.
En tysk 80 mm granat.
Den användes ibland som en improviserad mina och gömdes i sanddyner eller på andra platser i landskapet. Amerikanska soldater gav den smeknamnet "booby trap".
När Frankrike föll i fiendens hand i juni 1940, stod det klart att de allierades trupper skulle bli tvungna att återvända till Europa för att sätta stopp för tredje riket. Befrielsen av Frankrike var otroligt viktig. Frågan var bara hur och när.
Den besvärliga kampen mot Japan och kriget mot axelmakterna i Afrika fördröjde beslutet.
Till slut kom man fram till att man var tvungna att ta itu med Europa innan kriget mot Japan avslutades.
I augusti 1943 hade de allierade utarbetat planen "Overlord" som gick ut på att landstiga på tre stränder. Omaha, Gold och Juno var kodnamnen. Det fanns inte resurser till sjöss eller i luften för ett större anfall. I slutet av -43 slog Churchill och Roosevelt sina kloka huvven ihop och gav Eisenhower i uppdrag att detaljplanera invasionen.
Eisenhower visade sig vara en besvärlig tjomme som insisterade på att komplettera de tre sedan tidigare utvalda landstigningsplatserna med ytterligare två stränder, trots att man redan räknat ut att båtar och flyg bara skulle räcka till tre platser.
Med Eisenhower som hjärna utarbetades historiens mest ambitiösa operation.
I januari 1944 blev det beslutat att även Sword Beach och Utah Beach skulle anfallas. Eisenhower argumenterade för att kunna ta sig närmare det vitala vägnätet i Caen och djupvattenhamnen i Cherbourg. I planen ingick att inta Caen redan på dagen D och Cherbourg strax efter. På grund av de expanderade planerna måste genomförandet av attacken senareläggas.
Planen var att sätta in tre miljoner soldater på den europeiska kontinenten, varav 150.000 den första dagen. Dagen D's soldater var uppdelade i fem marktrupper och tre luftburna divisioner. De hade stöd av tusentals flyg och 4.500 fartyg. Eisenhower hade lyckats uppbåda en enorm anslutning. Men skulle det räcka?
Varifrån kom kodnamnen på stränderna?
Kodnamnen uppkom för att underlätta i kommunikationen under planeringen av invasionen.
De tre stränderna Juno, Sword och Gold, som britterna skulle landstiga, namngavs av en brittisk general som, precis som man tydligen ska, plockade random ord från ett kodordslexikon. Korsordslexikon har jag hört talas om men kodords...
På den amerikanska sidan föreslog admiralen Alan Kirk namnen Omaha och Oregon, välkända ord för alla amerikaner och namn som inte så lätt kan förväxlas i eterbruset. Av okänd anledning och av en lika okänd officer, blev Oregon dock snabbt utbytt mot Utah.
Eisenhower hade tampats med "ökenräven" Rommel även innan deras styrkor drabbade samman i Normandie.
Efter kriget innehade Eisenhower presidentämbetet i USA under två mandatperioder.
Antalet flytetyg är nästan svårt att förstå. 865 båtar var preppade för bara Utah Beach, bara första dagen av invasionen.
När Amerikat gick med i kriget har de knappt 150 skepp i sin flotta. Det gör den stora armadan på Dagen D och efterföljande dagar, ännu mer imponerande.
Tyskarnas radaranläggning i Cherbourg var ett stort hot mot invasionsplanerna och för att lura i dem att landstigningen i stället skedde vid Calais, vilket om jag tolkat tidigare information rätt, skulle varit ett mer logiskt val av plats, släppte brittiska bombplan ut en fasa massa aluminiumfolie vid Calais.
Många av de allierades detaljer i planerna för dagen D verkar ha gått i lås, men precis på håret. Jag får uppfattningen att planeringen var noggrann men djärv och att väldigt mycket hängde på ren tur. Hur kan man planera en så otroligt viktig insats med så gigantiska risker, utan att ha större marginaler? Jag tror desperationen var större än tillgångarna.
77 % av båtarna som användes under Dagen D var flatbottnade båtar som, i den bästa av världar men i bara ganska liten utsträckning i verkligheten, skulle kunnat köra rakt upp på land med sin dyrbara last.
En flatbottnad LST - Landing Ship, Tank.
Båten kunde göra 10-12 knop och fick smeknamnet "Large Slow Target".
Jag kan inte föreställa mig vilka känslor som strömmade genom dess besättning medan de långsamt, i mörker och sjögång, närmade sig land.
Det här är Marion Janowicz. 20 år gammal anmälde han sig frivilligt till det farliga uppdraget som medlem i speciella rivningsenheten. I alla fall om man får tro min översättningsapp. Själv kan jag inte riktigt komma på vad de skulle riva. Hinder på stranden?
Hur som helst så fanns han med i den tredje vågens landstigningsfartyg vid Utah Beach, röd sektor. (Undrars hur många sektorer stränderna var uppdelade i.) Det var tisdagen den 6 juni 1944 och klockan var 06.52. För någon minut sedan hade Marion och de andra i hans landstigningsfarkost sett den amerikanska jagaren USS Rich skydda marinflottan som samlats utanför kusten. Marion var stolt. Innan han tog värvning jobbade han som svetsare och var med och byggde just USS Rich.
Jagaren är det sista Marion ser. En artillerigranat träffar båten där han sitter och han dör tillsammans med fem andra soldater från rivningsteamet i 237:e ingenjörstridsbataljonen innan de ens fått fast mark under fötterna.
En landstigningsfarkost.
Här har vi Ethel.
Vilken skönhet... (Nu är jag ironisk. Jag tror inte alls jag drabbats av någon krigsromantik.)
Jag tror först att den här bandvagnen är en replika. Sen hittar jag en skylt...
Alltså, fattar jag rätt nu? Körde man av båtarna med de här sänkena, och rakt upp på land?
Ja, tydligen.
Så här såg det ut när det begav sig.
Och så här. Det är rätt coolt faktiskt.
Det märks att även det här museet är inriktat på de amerikanska insatserna. Men det finns ändå en hel del information om de franska trupperna. Frankrike var ju ockuperat av tyskarna så det var inte så lätt för dem att göra några större bravader.
Jag läser mig till att den största uppoffringen görs av den franska civilbefolkningen. De fick sina hem, verksamheter och liv sönderkrigade av de allierades trupper under invasionen, men stod ändå på de allierades sida och ställde sina tillgångar till deras förfogande. Jag försöker sätta mig in i hur det skulle vara att leva i ockuperat land och sedan bombas av befriarna och ändå behålla sympatierna med den sida som förstört hus och hem.
I juli 1940 började general De Gaulle arbetet med att bygga upp den fria franska flottan (FNFL) som skulle bidra till Frankrikes befrielse.
Under De Gaulles ledning hade manskapet fördubblats mellan -40 till -43 och vid tiden för Nordafrikas befrielse hade de ursprungliga 3.300 mannarna växt till... Ja, det får vi inte veta. Men det borde ju vara typ 6.600.
Den franska flottan huserade i brittiska hamnar. Deras egna var ju ockuperade av tyskar.
Trots ockupationen, eller kanske snarare med den som bränsle, gjorde fransmännen viktiga insatser i förberedelserna inför invasionen. Jag läser om några här ovan.
På Dagen D var den franska flottan den tredje största, avseende både fartyg och män, som deltog i invasionen. Den bestod av två kryssare, fyra fregatter, fyra korvetter, en jagare, sju ubåtsjagare, sex speedbåtar...
Vid Utah Beach deltar FS Aconit och FS Renoncule i skyddandet av styrka U mot tyska U-båtar. Båda jagarna seglar under franska flottans flagg, som pryds med Lorraines röda kors - symbolen för ett fritt Frankrike.
Men amerikanerna är såklart de som har huvudrollen under invasionen. USA är manstarkt och saknar inte självförtroende.
Jag läser att med sina 3500 flygplan är amerikanska 9:e flygvapnet taktiskt avgörande för att säkra framgången för operation Overlord.
Sen blir det lite väl nördigt med namn på olika flygplansmodeller och så där. Jag är mer intresserad av människor än maskiner.
Snacka om snäva marginaler.
Endast fem minuter innan landstigningen, släppte bombplanen sin sista last över de tyska försvarsposteringarna.
David var en av krigets hjältar. Han ledde den där sista bombningen vid Utah Beach.
Några år senare, när kriget var slut, dog han i en bilolycka.
De allierade var helt överlägsna i luften. Jag har missat varför det förhöll sig på det viset, men hade det inte varit så, hade hela operation Overlord snutit sig.
Muséet har en hel hangar. Jag förstår att det är högintressant för många att traska runt här. Till och med jag tycker det är givande att läsa på om vad de olika planen gjort för insatser.
Här ovan har vi Dimah Might. Jag undrar om de gula bomberna som målats på sidan är antalet flygningar över fientligt territorium.
Ja, tänk vad jag kan gissa bra.
Det handlar tydligen fortfarande om hjälten David, som ledde den där sista bombraiden innan invasionen.
85 flyguppdrag genomförde han över Europa.
Var sitter de svartvita ränderna som skulle förhindra piloterna att upprepa det ödesdigra misstaget i Sicilien då de allierade råkade bomba nästan 30 av sina egna transportplan?
Här, längst in på vingen.
Enkelt men smart. Precis som de flesta riktigt bra idéer. Hjulet, skiftnyckeln och handväskan till exempel.
Åh, nu blir det riktigt intressant. Det här hade jag verkligen ingen aning om!
De allierade hade uppfunnit prefabricerade, mobila landningsbanor med hangarer och allt, som de snabbt kunde sätta upp och packa ihop allt eftersom kriget förflyttade sig i geografin.
Efter Dagen D byggdes cirka 20 sådana flygplatser i Normandie för att se till att flygtrafiken i inlandet fungerade. Och genom att ha landningsbanorna (varför heter det inte lyftningsbanor?) så nära fronten som möjligt så sparades både tid och bränsle.
Så här såg landningsbanorna ut. Man rullade ut ett galler och la på tunna skenor. Så tycker jag det verkar i alla fall.
Efter flygdelen av muséet kommer jag nu fram till det avsnitt jag tycker är mest intressant. Det handlar såklart om begravningarna.
Strax efter invasionen fick man ta ett större, mer organiserat grepp över begravningsverksamheten. Den första begravningsplatsen, för 200 kroppar, var redan fullbelagd. Arbetet fortgick parallellt med striderna.
Jag funderar på hur planeringen sett ut. Man måste ju ha kalkylerat med dödsfall men räknade man med att så många soldater skulle dö? Visste de som for över sundet att de skulle tilldelas uppgiften att begrava sina kamrater eller fick de order efterhand?
En skylt ger svar på min senaste fråga.
Den 7e juni 1944 började männen i 603:e gravregistreringskompaniet, som hörde till 1a tekniska specialbrigaden, arrangera den första temporära militära gravplatsen på Utah Beach på ett fält bredvid Madeleinekapellet.
Fältet valdes inte enbart för att det låg bra till med anslutning från de större vägarna i området, utan också för att platsen var dold för de nyanlända soldaterna som ständigt fyllde på de glesnande leden. Man ville såklart inte fördärva deras moral redan innan de börjat strida.
Under kodnamn 607 Macon, fick den här föga kända gravplatsen ta emot lämningarna av 365 amerikanska soldater som dödats under invasionen första få timmar.
12.800 amerikanska soldater gravsattes på de tre stora temporära militära begravningsplatserna i närheten av Utah Beach fram till 1948.
Man verkar ha satt en ära i att ta väl hand om de döda. Det fanns företrädare för alla större religioner på alla befälsnivåer inom armén, flottan och flygvapnet (som kunde närvara vid gravsättningen gissar jag) och även om de stupade fick en skyndsam begravning var man noga med att de i möjligaste mån skulle kunna identifieras och sedan grävas upp och ombegravas när kriget var slut. Då fick de anhöriga välja om stoftet skulle fraktas hem eller få stanna för gott på fransk jord.
De som inte dog, men skadades för svårt för att kunna fortsätta strida, togs omhand av sjukvårdsutbildad militär och sedan fältläkare. När de var tillräckligt stabila för transport togs de till sjukhus i England och sedan vidare till rehabiliteringscentran.
Ett stort framsteg sen första världskriget, var möjligheten att ge de skadade blodplasma redan ute i fält. På så sätt förhindrades den farliga chocken av blodförlust och man kunde rädda betydligt fler liv.
Nu kommer Niclas och tycker att det börjar bli dags att ta sig härifrån.
Först måste jag bara ta mig förbi skyttegravarna...
Jag hittar mer intressant information. Nu om de provisoriska hamnarna. Men det här har redan mina medresenärer läst eller passerat, så jag får nöja mig med att fota av det mest intressanta och läsa vid ett senare tillfälle.
Man "parkerade" nio stora skepp som vågbrytare utanför den anlagda hamnen.
Jag gillar hur muséet lyfter fram olika individer och menar att utgången av kriget aldrig blivit densamma utan dessa personers insatser.
Sådär, nu är jag utgången. Det är nog den här pansarvagnen också.
Åker du någon gång till Normandie och bara är lite lagom intresserad av krigshistoria, så rekommenderar jag att du väljer besöka det här muséet. Massor av lättillgänglig och ganska lättsmält information.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar