Vi tar en liten promenad i stan i förhoppningen att hitta en omväg till lämplig restaurang.
Vi börjar utanför hotellet med en snabbkik på tågstationen.
Jag får en olustkänsla och börjar tänka på terrorhot.
Vi går vidare och jag smygfotar en vacker tatuering av ett träd som har sina rötter i hjärtat. Vilken fin symbolik!
Det här är Rouen.
Ett rätt så annorlunda dörrhandtag!
Gammalt möter nytt!
Graffitimålade betongpelare och färgglada korsvirkeshus.
Hur tänkte man här?
En tom soptunna med tre sopsäckar bredvid!
Och en skum portföljsak en bit bort.
Vid ett torg är det riktigt mycket folk. Uteserveringarna är fulla, folk är lite lagom fulla och luften är full av musik i olika stilar som konkurrerar ut varann till ett enda sammelsurium och jag står inte ut.
Jag vill inte vara här längre.
Här står en kvinna och sjunger.
Hon sjunger riktigt bra men det kvittar för på andra sidan torget spelas dunkadunka och hennes delikata röst drunknar i allt annat oväsen och blir bara ett i mängden av tilltagande oljud.
Och jag vill gå härifrån.
Jag kan inte sitta här och äta i lugn och ro.
Är man på det humöret kan man tycka att det är fest och sommarkvällsstämning.
Jag är inte på det humöret.
Kanske blir det bara för stor kontrast till hotellets lugna miljö.
Kanske tog allt folk och all värme hos Monet musten ur mig.
Kanske är det den krypande känslan av att befinna sig på en allt för perfekt terrorattentatsplats som vill få mig att snabbt ge mig av.
Så vi går.
Förbi stängda affärer med tillbommade skyltfönster.
Förbi en färgklickad karusell som snurrar på sista varvet.
Tills vi kommer fram till den stora katedralen.
Här sticker vattenutkasten ut sina fula huvuden i en enda lång rad.
Men det är lugnare här.
Här borde vi kunna hitta en vettig restaurang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar