Rädda Menige Ryan - tisdag kväll 20230711

Efter en semstertripp som till stor del handlat om dagen D, tittar följaktligen Niclas, Irma och jag på Rädda Menige Ryan. 

Jag har sett den på bio när den kom i slutet av 90-talet, så jag minns ingenting.

Jag skickar ett meddelande till Petterssons och det visar sig att de också tittar. 

Hemma! - Måndag kväll klockan 20.20 den 20230710

Så kom vi då hem och fick tacka Sophia och Marthin för en fantastisk resa med många upplevelser och fint sällskap.

Jag börjar med en lov i trädgården och tittar över vad som behöver åtgärdas med en gång och vad som kan vänta lite. 

Växthuset är som befarat helt igenväxt av både kiwi, vindruvor och tomaterna som har gått helt bananas. Där har jag att göra ett tag. 

Jag har ätit några intorkade fikon och ett som var lagom moget.

Nu håller jag tummarna för att Irma vill komma och sova över här, så är lyckan total.

Ut på vägen igen - måndag förmiddag 20230710

Halv tio kommer vi iväg.

Nu har vi cirka nio timmars körtid framför oss plus laddtid. Men det är om vi tar broarna. Vi kommer åka färja.

Ett gott dagsverke är det i alla fall att ta sig hem och jag ber en bön att Gud ska bevara oss på färden och ge chaufförerna den energi och uppmärksamhet som krävs.

Det där med att ligga precis bakom regnområdet verkar inte stämma. 

Det blixtrar, dundrar och öser ner när vi öser på sista biten genom Tyskland. 

Kvart över tio passerar vi in i Danmark. 

Regnet följer snällt med. 

Halv elva laddar vi i Brunde.

Fem över halv tolv åker vi över Lilla Bält. 

Det är så litet att Sophia tror det bara är ett skärp. 

Godståg på väg över Stora Bält. 

Halv ett åker vi över Stora Bält. 

Vi har en milsvid utsikt. Det är bara det att miljarder och åter miljarder genomskinliga regndroppar hänger ivägen för utsikten.

Halv två är det tankstopp mellan Vester Såby och Kirke Sonnerup. 

Och regnet det bara öser ner. Vi tröstäter korv (Niclas och Marthin) och bulle och muffins (Sophia och jag). 

Efter fem timmars regn blir det äntligen uppehåll. 

Klockan tre är vi framme vid färjeterminalen i Helsingör. 

Färjan går 15:10. Vilket flax! 

Klockan 15:43 gör vi touch down på svensk mark.

Kvart över fem laddar vi utanför Varberg och käkar på Donken. 

Det känns som all finmatskultur försvann så fort vi ställde kosan hemåt.

Jag hade valt Chopchop (som om det skulle vara finmat...) om det var bara jag som skulle äta, men det är bara jag som gillar sushi och ska jag vara ärlig så var den här milkshaken med mango och passionsfrukt riktigt god.

Klockan 18.29 har vi kört 500 mil. 

Niclas och jag har i och för sig inte varit med på den lilla biten mellan Filsbäck och Stenhammar, men ändå...

Det är 17 grader och vi kommer vara hemma vid halv nio. 

Jag tänker på vägglöss, fikon och Irma. 

Kvart i åtta, fyrtio minuter kvar tills vi kommer hem.

Bilen axar rejält. 

Marthin och Niclas har under de senaste två veckorna diskuterat bilens för- och nackdelar ganska ingående. 

Marthin säger:

-Rätt som det är gasar han på som en idiot!

-Nej, det var jag, erkänner chauffören. 

Frukost - måndag morgon 20230710

När klockan ringer exakt 07:00 uppfylls mina näsborrar genast av den ljuvliga doften av nybakat. Jag som varit beredd att följa kaffedoften!

Jag har sovit riktigt eländigt men inte på grund av yttre faktorer. Efter förra nattens bottennapp med diverse men förhoppningsvis inte värsta sortens kryp i sängen, har jag känt hur det krälar på huden. Jag har också legat vaken och oroat mig för mina barn som varit ute på vägarna. 

Morgonduschen är mer än välbehövlig och jag konstaterar tacksamt att det finns en riktig duschkabin med dörrar att stänga. Det lilla skvättet som ändå blir på golvet hamnar en bra bit från handfatet på grund av smart planering och tillräckligt stort badrum så näste man kan gå torrskodd till tandborstningen. 

Duschstrålen antar raskt exakt rätt behagliga temperatur och håller sig där. Dessutom är den högtryckstvättsproportioneligt stark. 

Himlen utanför fönstret är jämngrå. Vid frukosten berättar Marthin att vi haft tur ändå. Det kom riktiga skyfall över Hamburg igår, strax efter att vi passerat och sedan har vi lyckats hålla oss precis framför det stora regnet. 

Prognosen talade om att det skulle bli en väldigt regnig resa i dag men nu verkar det som vi istället hamnar efter de värsta regnmassorna som drar norrut i vår resetakt. 

Jag hoppar över solskyddet i dag och slänger hela tuben. Den gick ut för fyra år sen men har ändå gjort nytta på näsa, barm och arm. 

Vi följer doftspåret som nu försvagats av duschtvål och parfym och hamnar i en vinbutik. 

Bortanför den finns en stor restaurang. 

Vilken överraskning. Av detta syntes intet när vi anlände igår kväll. 

En servitris med förmåga att peka med hela handen är vänlig nog att ställa ihop rum 90 med rum 96 så att vi slipper frukostera på var sitt håll.

Hon är inte lika vänlig när jag erbjuder mig att hjälpa en uppenbart underordnad servitris att balansera brickan med frukostattiraljer. 

Frukosten är riktigt bra och kostar ändå bara 7,50€ per skaft enligt specifikationen på kvittot. Det gick inte att boka rum utan frukost men hade vi vetat vad vi skulle få hade vi bokat ändå.

Ost, korv och skinka. 

Jag äter dessutom tacksamt blåbär, vinbär, apelsin, gurka, tomat och avskarpad lök medan Niclas i alla fall hann norpa åt sig paprikan. 

Kaffet är helt okej men mjölken är av karaktär kaffegrädde, vilket inte är i min smak. 

Yoghurten är nog filmjölk enligt mig men yoghurt enligt Petterssons som gillar fil.

Äggröra beställer vi alla. Den är god och behöver inte ens extra salt.

En liten shot frukt piggar upp. 

Kallrökt lax med hovmästarsås kompletterar äggröran perfekt. 

Apelsinjuice och tropisk juice i snygga flaskor. 

Blommor (prärieklockor) på bordet. 

Vi tackar vinhotellet för en sista bra hotellupplevelse på den här resan. 

Hotel Weinbek i Fockbek - söndag kväll 20230709

Glada i hågen (nåja) traskar vi in på hotellet. 

Dörren står öppen men det finns ingen i receptionen. 

Det finns ingen reception heller.

Niclas ringer en livlina. 

Eller ett telefonnummer som står på den öppna dörren.

Ingen svarar. 

Herrarna tar fram bokningsbekräftelsen för att få mer information. Där står det att man ska ringa om man kommer efter klockan sex. 

Klockan är kvart över nio. 

Niclas ringer igen. 

Och får svar. 

Hurra!

Vi får rum nummer 90.

Jag får ett knottbett.

En gemytlig tysk kommer knallande och talar om hur vi ska bete oss. 

Han meddelar att de serveras frukost i morgon klockan 8 - bara att slå sig ner och be om kaffe. Det är ingen buffé. (Hoppas man kan be om något mer än kaffe...)

Om vi händelsevis undrar hur vi hittar till frukosten så är det bara att följa doften av kaffe. 

Dörrarna ska stå olåsta hela tiden. Inte dörren till rummet. Den kan vi låsa om vi vill. Nyckeln sitter i dörren. (Det gör den inte, men vi hittar den på skrivbordet.) 

Vi ska fylla i registreringsformuläret på skrivbordet i våra rum och lämna till den gemytlige vid frukosten.

Das war alles! Gut!

När vi kommer in i rummet säger Niclas:

-Jaha, nu märks det att vi är i Tyskland. 

-Va! Ligger det korvar på sängen, undrar jag förskräckt.

Själv tycker jag det märks på den tyska ordningen. Det är städat, prydligt, ordning och reda, genomtänkt och det luktar... ingenting. Varken urin, rök eller fransk ost. Wonderbar! 

Hello på dej själv du! 

Väggkonsten består av foton på vinerier. 

Hotellet heter Weinbek och här finns både en vinhandel och en vinrestaurang i samma etablissemang. 

Roliga krokar att hänga hatten på. 

Tavelram, spegelram, sänggavel och garderobsdörrar har samma faner. 

Bordsskivan på nattygsbordet är också likadant. 

Och vilket underrede. 

Här följs vintemat fullt ut. 

Badrummet är också snyggt och rent. Med samma krokar som i halldelen. 

Extra plus för det vackra golvet. 

Bra höjd... 

Snygg låda för extra rullar. 

Kolla här då! 

En liten hylla att lägga mobilen på under torkning. 

I Tyskland vet man hur verkligheten ser ut och anpassar sig efter den. 

Niclas och jag tar en kvällspromenad vid tio. En skördetröska och två traktorer med fulla sädeskärror dundrar förbi i full kareta genom det lilla samhället. De två sista i raddan kör mot rött.

Jag blir helt perplex. Det bara swishar till så är de borta.

För att vara så sent på kvällen är det rätt livlig trafik. Vi ser fler traktorer och skördetröskor. Jag tror de jobbar frenetiskt för att få in vad de kan innan regnet. 

Vi träffar en fiskare som tampas med en ål. Lite läskigt så här i kvällningen. 

Vackert!

På väg tillbaka mot hotellet blåser det upp, sådär som det gör innan regnet. 

Vi skyndar oss tillbaka. 

God natt!