Vi hittar ingen ledig parkeringsplats vid museet men har tur och hittar en annan plats utmed gatan precis i närheten.
Nu ska jag verkligen försöka att inte bli intresserad av andra världskriget.
Det kanske underlättar att informationen är på franska och engelska.
7,50 € kostar inträdet. Ja, lite intresserad kanske jag kan få bli i alla fall...😆
Det börjar redan utanför museet. En ökenmålad artilleripjäs som ser ut att vara hämtad från en starwarsfilm och en liten sköldpaddslik pansarvagn. Jag vill läsa på skyltarna, men avstår eftersom det regnar.
Inne på museet finns massor av intressant information. Här är en karta över landstigningen. En förteckning över insatsstyrkorna på D-dagen.
Siffror talar ofta sitt tydliga språk.
Atlantmuren började byggas 1942 och var tyskarnas försvar mot de allierade. Den sträckte sig från Nordkap till spanska gränsen.
Muren, eller "väggen" utgjordes av en räcka betongbunkrar som bland annat tjänade som hemvist för långdistansartilleri, ledningsposteringar, kommunikationsskydd, radarstationer, depåer, verkstäder och manskapskaserner.
I början av 1944 förstärkte Rommel försvarsmuren med minfält och landstigningshinder på stränderna. Väggen var dock väldigt ojämnt befäst. På de sträckor där ett anfall var mer troligt var befästningarna såklart starkare än på andra. Väggens primära syfte var nog dels att avskräcka men framförallt att sakta ner ett anfall, så att de tio tyska pansardivisionerna skulle få tid att formera sig till motangrepp.
En hel vägg visar kartan över de tyska trupperna. Vi ser en 25 minuter lång film om landsättningen och kriget på Västfronten sommaren 1944. Jag tänker bara: Vilken enorm förstörelse.
De människor jag möter inne på museet ser ut som jag känner mig, med nollställa ansikten och blanka ögon och med en inre kamp mellan intresse och förfäran. Eller så är det bara mina egna känslor jag ser avspeglas.
Risken för epidemier efter landstigningen var överhängande. Det fanns såklart inte möjlighet för ordentliga sanitetsanläggningar i de tillfälliga förläggningarna som ett krig skapar. Tidigare truppers skyttevärn blev nya truppers latriner och idealiska barnkammare för flugor. Allt eftersom antalet soldater ökade blev också den medicinska personalens huvudbry större. Man kom upp med innovativa lösningar. Till exempel blev tomma matlådor bajamajor. Men skräphögarna växte tillsammans med oron för att grundvattnet skulle förorenas av avföring och manskapets dusch- och tvättvatten. Dricksvattnet togs till stor del från bäckar och åar, så risken var påtaglig och verklig. Tack vare strikt disciplin och noggrann medicinsk övervakning och vägledning undveks dock de värsta utbrotten men under de sista veckorna av invasionen uppstod ändå någon typ av snabbt spridande magelände.
Det som inte står på informationsskyltarna är hur svårt det är att kriga samtidigt som det sprutar ur båda ändarna. Det är inte heller särskilt moralhöjande att se sina kamrater sjuka.
Eller skjutna, tänker jag i nästa andetag. Krigshandlingar kan väl inte ingjuta mod i någon vettigt fungerade person. Eller?
Det gick åt mycket blod bakom fronten. Jag hittar ingen information om hur blodet förvarades, mer än denna bild på blodbankerna. Var blodet konserverat? Eller kom det nytappat blod var och varannan dag? Hur stor del av den engelska befolkningen var engagerad som blodgivare? Trupperna som avancerade allt längre in i Frankrike, stannade aldrig upp när de träffade på döda. De döda skulle samlas in och gravsättas på välordnade kyrkogårdar av folk som kom efter - om det fanns tid till det, vilket oftast inte var fallet. Så kroppar låg och ruttnade i dikena.
På varje fältsjukhus fanns sex operationsteam igång samtidigt och amputerade armar och ben på löpande band i ljuset av generatordrivna lampor. De stoppade tillbaka tarmarna och sydde eller häftade igen buken på en soldat och tog sig genast an nästa. De sårade bar etiketter som talade om vad de hade för skada och operationsteamet läste på etiketten och satte igång att arbeta, utan någon andningspaus. Sköterskorna steriliserade skalpeller och annan utrustning fortlöpande. Beroende på hur operationen gått förflyttades patienten till ett mörkt tält för återhämtning eller, om ansiktet var täckt av ett lakan, till raden av döda som väntade på att begravas.
Syftet var hela tiden att återställa soldaterna i stridbart skick. Överlevande som inte längre kunde göra nytta skickades hem.
En vecka efter slaget vid Saint-Lo låg fortfarande de döda i öppen dager, hängandes över ratten i den bil där de blivit skjutna eller ihjälbrända, dolda under militärfordon eller utsträckta på marken, eftersom ingen hunnit ta sig an dem. Kropparna hade börjat ruttna och luften var full av den oundvikliga stanken av död. Den medicinska personalen var överhopad av arbete. Skadade låg på kö på britsar utomhus, eller direkt på en filt på marken, eftersom det varken fanns tillräckligt med utrymme i tälten eller tillgång på britsar. Tyskar och allierade låg blandat, en sårad soldat med ansiktet förvridet av smärta ser likadan ut oavsett nationalitet.
En Boforskanon står uppställd mitt i museet. Den användes både för att skjuta ner flyg och pricka fordon och konstruktionen var så välgjord att vapnet används än i dag av flera arméer runt om i världen. Ska man känna sig stolt som svensk eller bli ledsen?
Vapnet kunde både monteras på fordon och fartyg samt dras efter bil eller lastbil. Sitsen ser ut som på en gammal Grålle. Jag blir för intresserad.
Jag läser att i slutet av juni -44 har de allierade landsatt cirka en miljon man. Tyskarna har ungefär samma antal soldater i försvaret men tror fortfarande att den senaste månadens attack bara varit en skenmanöver i väntan på det riktiga anfallet vid Calais.
Eisenhower förklarar de allierades strategi två år efter krigsslutet. Det är alltid lättare att med segern i hand påstå att man haft en bra plan. Trettio år senare är det mer tydligt hur nära ögat det var. Dagen D kunde lika gärna blivit en total katastrof. Jag tänker att nu blev den "bara" en total katastrof för alla de familjer som miste en, eller ibland flera familjemedlemmar.
Ofattbara siffror från dagen D.
Jag förlorar mig bland alla informationsskyltar.
Jag blir så imponerad av det här med att de allierade släpade med sig en hel hamn till landstigningen. Eller faktiskt två.
Idén med de prefabricerade hamnarna var lika enkel som genial. Två skyddande vikar skulle skapas utmed kusten med hjälp av vågbrytare som placerades ut en kilometer från stranden. I varje vik anlades landstigningsbryggor av flytpontoner så att mannar och material kunde köras iland.
Kodordet för de konstgjorda hamnarna var "Mulberry" och man räknade med att 15 dagar efter dagen D, kunna ta iland 7000 ton varor och 1250 fordon - per dag! Samt fortsätta så hela sommaren. När hösten kom trodde man att de allierade skulle fått kontroll över de permanenta hamnarna i området och kunna avveckla sina Mulberries.
Den 19 juni blev det storm. Den värsta stormen på 40 år. Hamnarna gick sönder. Den ena så illa att den fick överges.
Här hade tyskarna världens chans att ta tillbaka förlorad mark men de väntade ju på anfallet vid Calais och vågade inte omgruppera.
Niclas får till slut komma och leta efter mig när de andra är klara och han hittar mig i samspråk med en britt vars far var med under landstigningens fjärde dag.
Utanför museet, på väg tillbaka till bilen, hittar vi nån typ av björnbär eller nåt annat. Niclas tror sig ha googlat fram att det är prunkhallon. Jag äter en näve medan Niclas tycker det vore bättre att se om de är giftiga först. 
