Det är dags att ta sig till natthamn.
Seine är snäppet bredare än älven Lidan...
Här ska vi sova.
En känsla av instängd hopplöshet, brännande skrubbsår på knäna, vakennätter och tysta skrik i en ensam bubbla av pausat liv. Jag vet inte om det är heltäckningsmattan som suger åt sig all identitet och vägrar släppa ifrån sig sin samling av personligheter eller om det är de konformerande väggarna som skyndar på mina steg och får mig att längta ut, bort, fram.
Jag vill inte tillbringa en sekund längre än nödvändigt i hotellkorridoren.
Men att hitta vårt rum är inte jättesvårt...
Praktiskt - i ett litet badrum där det inte får plats så mycket pryttlar, kan man måla dem på väggen i stället.
Jag tror jag ska åka hem och rita in fler bokhyllor.
Efter incheckningen återsamlas vi i receptionen för att tillsammans utforska de närmaste omgivningarna.
Precis utanför receptionen växer färgstarka hortensior.
Och vid hotellet, på andra sidan vägen, finns kvällsmat nr 2 för de som bara åt glass i Étretat och skippade crepsen.
Blir det utredning då?
När stället stänger kl 22 går vi tillbaka till hotellet där Sophia och jag går och lägger oss och överlåter åt herrarna att stanna i lobbyn och smida planer för morgondagen.
Duschen har ett munstycke som lyser i olika färger. Det börjar med grönt, går över till lila och vidare till blått för att sen landa i rött och till sist börja blinka. När Niclas duschar är det bara grönt och rött, med en liten dutt blått emellan. Vi lyckas inte utröna vad färgerna innebär. Med tanke på mitt duschbeteende skulle det kunna ha med temperaturen att göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar