Stranden i Étretat - torsdag kväll 20230629

Strandpromenaden i Étretat är inte jättelång men fin, med de majestätiska klipporna i varje ände.

Stranden består av bara plocksten, så långt ögat når. 

Men den är inte lika djup som den där andra stenstranden vi hamnade på, där ljudet avslöjade att stenen sträckte sig hundra meter ner i backen.

Är det där den där måsen jag ofredande tidigare?

I min familj finns en person som bestämt hävdar att man aldrig ångrar ett bad. 

Nu fick han med sig Marthin ner i havet.

Jag har tagit massor av snygga bilder på dem men nöjer mig med att visa ett enda bevis på doppet.

Eller två. 

Ser ni badpojkarna?

Här kommer min fotomodell!

Och så var det det där med stenarna...

Ååååh, så fina.

En liten stenhög. 

Eller ett väldigt lågt torn.

Eller en kort stapel. 

Jag känner mig jätteduktig som inte tar med en enda sten hem.

Och så tänds klipporna under konstnärsträdgården av den dalande solen.

Ungdomarna samlas på stranden för att... Ja, göra det ungdomar gör en vacker sommarkväll på en strand i Normandie.

Nu bara jag spekulerar men de kanske också ämnar titta på stenar. 

Kanske hittar någon av dem den sten med en sten i, som jag redan hittat en gång.

Men ååååh! ❤️

Så gulliga de är då, våra resvänner, när de står och tittar på solnedgången. 

-Niclas, kan inte vi också vara lite romantiska!

Där satt den. 

Nu får det bli lite mås-spaning.

Jag tror stenhårt att det är den där måsen jag ofredade som nu håller span på mig.

Se, där är den igen.

Jag satsar på att fota den vita klippan, men måsen fastnar på varenda bild.

Nåja, jag tar lite selfies i stället. Jag är ju ändå tant. 

En smygselfie med man i bakgrunden. 

Undrars om han också tar selfies eller om han tar vanliga kort. 

Det här blev ju bra. En klippselfie!

Så sommarfräsch jag ser ut. 😆

En smygselfie med en annan selfietant...

En snabelselfie.

En blåsselfie. 

Nä, nu får jag ge mig. Jag tror det är dags att gå härifrån nu. Magen kurrar och maken knorrar.