Vägen tillbaka till centrum - torsdag eftermiddag 20230629

Eftersom våra karlar så enkelt hittade en väg upp till den kurviga parken så tar vi väl densamma ner till stranden.

Jag tror den här vägen är vackrare än den Sophia och jag "hittade" när vi letade efter gratisbussen.

Vägkantsblommor kan vara väldigt fina.

Känns inte det här lite... franskt?

Vi har utsikt över Étretat...

...och den signifikanta klippan...

...medan vi traskar nedför trapporna...

...och låter solens milda strålar måla våra själar.

Jag fastnar såklart bland silvereksbuskagen.

Här blommar det helt ogenerat i kaskader av gult och jag minns plötsligt att vi faktiskt haft blommande silverek i vår trädgård, i surjordsrabattens barndom.

Det är nästan för fint för att vara annat än en fantasi.

Hur kommer jag känna och tänka när jag blir 80 år och tittar tillbaka på det här fotot?

Kommer jag minnas vinden, dofterna av hav och silverek, måsarnas luftakrobatik, hur vänskapen känns, hur stor världen är, hur gott det är att få ha bäddat ner upplevelsen av den magiska trädgården i hjärtat samtidigt som det finns så mycket resa kvar att uppleva?

Det är inte bara jag som gottar ner mig i blomstervärlden. 

En blomfluga passar på att kalasa nu när det finns dignande bord med ohemult mycket att äta.

Plötsligt ser jag silverek överallt.

Den växer vid varenda trappsteg.

Tänk så snabbt det går att gå ner när det finns silverekssällskap.

Nästan nere vid havsnivå.

Det är inte bara måsarna som utnyttjar luftrummet.

Jag kan inte låta bli... 

-Hur mås det?

Någon behöver vädra armhålorna.

-Blev du förnärmad?

-Hoppsan, borde jag hålla truten?

-Sorry, nu mås-te jag nog dra.

Vi går ner på stranden. Solen skiner och havet lockar minst en fjärdedel av resesällskapet.