Frukostrepris - måndag morgon 20230703

Dagen startar precis som gårdagen, trots att jag inte fyller år...

Niclas badar i havet medan jag tar en skön, varm dusch. Sedan köper Niclas frukost i en livsmedelsaffär och vi äter frukost på balkongen innan vi packar ihop oss, säger hejdå till hotellet och åker vidare.

I dag står andra världskriget på agendan.

Niclas har förberett för frukost på balkongen.

Niclas är noga med att skriva upp allt vi handlar och vad resan kostar. Det är bra tycker jag. Det är alltid intressant att se vad hela resan går på och kunna jämföra i framtiden.

Frukostskinka. Två rejäla skivor.

I dag blev det fransk ost till frukost. Den var inte så god. Lite väl fransk för min smak.

Niclas får sig en rejäl baguette. 😆

Mangoyoghurten är mer i min smak.

Hej då, Juno Beach. Vi lärde inte direkt känna varann men det bekommer varken dej eller mej.

Vi bad att få splittad nota när vi åt middag på hotellet tillsammans men det blev inte riktigt som vi ville. Vi fick betala hälften per par oavsett vad vi beställde.

Dessutom hade hotellet lagt på två frukostar extra på vår nota.

Tur att Sophia är flink med räknestickan.

Pizza på uteservering - söndag kväll 20230702

Asch då!

Vinylpizzerian som vi siktat in oss på och som fått en massa bra omdömen på nätet och som dessutom inte stänger redan klockan 21 (vilket är lite viktigt så här sent på kvällen) är stängt för renovering.

Vad gör vi nu då?

Jag ville ju ha pizza!

Niclas googlar upp en annan pizzeria i centrum. Där talar tjejen i kassan bra engelska och erbjuder oss till och med en engelsk meny.

Det är nästan lika enkelt att läsa på den franska menyn. 

Niclas och jag delar på en Atlantpizza.

Här sitter vi och väntar på våra pizzor. Fler take-a-ways borde ha gungor att vänta i. 

Var ska vi äta? Det finns inga bord på den här pizzerian. Vi skulle kunna gå till hotellrummet men då hinner pizzorna kallna och hur mysigt är det att sova i en pizzasmulig säng?

Niclas googlar upp ett grönområde. 

På vägen dit får vi se...

...en stängd uteservering. 

Jag är säker på att det inte gör nåt om vi lånar den.

Nu kan vi festa loss.

Ah! Det här är en bra pizza, med napolitanskt stuk på brödet och fräsch topping. Jag blir mer än mätt.

På väg tillbaka till hotellet ser vi en fransk (!) balkong.

Vilken härlig combo. Lavendel och sandstensfasad.

Nere vid stranden är glasskiosken fortfarande öppen. Men efter den pizzan behövs ingen efterrätt. 

Solen är på väg ned bortom piren.

Är det fortfarande de kanadensiska bränderna som färgar himlen?

Juno Beach kallas för "den kanadensiska stranden" eftersom det var mest kanadensare som landsteg här dagen D. 

De led 50 %-iga förluster under första timman. Det är så ofattbart hemskt så det går inte att föreställa sig.

Utanför Sophia och Marthins sovrumshus växer den här grejen. Som en palm utan stam. Jag irriterar mig på att jag inte minns vad den heter.

Vi går längst ut på piren och sedan är en bra dag slut.

Caen - söndag kväll 20230702

Vi släpper av Niclas i ett grönområde i den stora staden Caen.

Han ska kasta disc på en liten nio-hålsbana medan vi andra åker och laddar bilen. Han har tagit med sig tre discar på resan.

Jag är jättetrött. Jag har sovit en kortis i bilen och medan vi laddar är det Sophias tur att slumra till. 

Caen lär ha en fin stadskärna men det struntar vi i.

När vi plockat upp Niclas åker vi tillbaka till Corselluss eller vad nu staden heter där vi bor. Det är sista natten där nu och vi har bestämt oss för att äta pizza.

Basilikan Sainte-Therese de Lisieux - söndag eftermiddag 20230702

Nu stannar vi till vid en jättestor basilika. 

Den ser intressant ut, men först vill jag titta närmare på ett träd vid parkeringen.

Det blommar för fullt. 

Niclas googlar fram att det är ett trumpetträd. Väldigt snyggt och det luktar lite gott också. Jag läser att det går att odla i Sverige, i alla fall i zon 1.

Kyrkan verkar jättestor. Så här på håll liksom reser den sig över oss. 

Först kommer man in i ett besökscenter. Här finns bland annat en kronologisk utställning med scener från Jesu liv. Så bra för barn (och intresserade vuxna med barnasinnet kvar).

Sen går vi uppför en trappa och möts av kyrkans överväldigande storlek.

Den är så stor att den inte får plats på en bild!

Där borta vid obelisken/klockstapeln/den höga pinnen står de andra och fotar. På så pass håll borde jag få plats...

..med hela kyrkan. Japp.

Här borta i hörnet står en nunna på knä. Jag läser på en skylt. Hon hette Sainte Thérèse de l'Enfant-Jesus et de la Sainte Face. Smidigt namn när det var upprop i skolan. 

Översatt till svenska blir det "Therese av Jesusbarnet och det Heliga Ansiktet." Lite annorlunda namn...

På väg upp mot entrén. Undrars vad det kostar att gå in. 

Det visar sig vara gratis men Niclas och de andra tycker att vi gott kan betala 3€ för att få gå upp i domen och titta på utsikten. Jag är inte lika övertygad om det nödvändiga i företaget men följer med i alla fall.

Jo, det var nog värt de 3 eurosarna. 

Där borta ligger en stor kyrkogård.

Tittut!

Okej. Det var dessutom värt de 175 trappstegen hit upp. 

Vilken utsikt! 

Vilka snygga linjer och vilken mäktig arkitektur. 

Och vilken cool gammal byggnad! När kan den vara byggd? Medeltid? Sådana här gigantiska byggprojekt görs ju inte längre. Det finns väl inte pengar. Det måste ju ha tagit årtionden att bygga. Så görstor som den är.

Vi hittar en dörr och kliver in i basilikan och hamnar uppe i den runda kupolen.

Det är överraskande modernt stuk på mosaiken. Kanske har den behövt göras om i närtid efter århundraden av förfall?

Huuu. Det är jättelångt ner till golvet.

Och jättelångt upp till taket!

Orange och guld. Det verkar vara den förhärskande färgkoden.

Entrédörrarna lyser lika starkt som spottarna i rotundan.

Mosaik - är inte det fascinerande ändå! Att kunna sätta samman små färgade bitar till en vacker helhet. Tänk så mycket kreativ tankekraft, planerade och sedan hantverksskicklighet, tid och tålamod som krävs för att skapa något i den här digniteten och storleken.

Jag tittar närmare på den här ängeln. Det stämmer väl inte riktigt med bibeln, för där är det Jesus som ger missionsbefallningen, men visst verkar det ändå vara en bild på just den. Med fisk i näten (ni ska bli människofiskare), en jordglob och hyddor under palmer. 

Förr i värden, när läskunnigheten inte var var mans egendom, fyllde kyrkutsmyckningarna en viktigare funktion än de gör i dag. Kunde man inte läsa sig till missionsbefallningen, eller andra viktiga bibeluppmaningar, kunde man få information via bilder i stället. 

Våra kyrkväggar är helt enkelt att jämställa med tecknade serier.

Även kyrkfönstren kan fylla samma funktion. Men de är allt bra vackra också, i sina klara färger. 

Där nere ligger ett sidoaltare med flera ställningar för tända ljus.

Och här är huvudaltaret. 

Ser du en udda detalj?

Jag zoomar lite. 

Det är varken den röda mattan, de många trappstegen upp till altaret eller det silverlysande krucifixet jag tänker på.

Jaha, där kom vi ut i det fria igen.

Det är lite småkyligt så här på eftermiddagen och högt upp och allt.

Men utsikten är finfin.

Japp, utsikten är finfin!

Kolla alla torn med egna små torn. Vad häftigt det är!

Och titta på det silvriga trädet. Så fint!

Det verkar va nåt barrträd. Aldrig sett förrut. Spännande.

Den sjätte juni 1944 träffades basilikan av en bomb. 

Först tror jag att det är ventilationshålet här ovan (eller vad det nu är för hål) som är bombhålet.

Sen tittar jag upp och får se ett fint fönster. 

Först senare får jag se att jag faktiskt råkat ta kort på bombskadan, uppe under taket. 

I förlängningen av basilikan finns en... ...utomhuskyrkagrej. Symmetrisk och cool men why? Tjänar den nåt syfte eller är det bara ett skrytbygge?

Härifrån ser man kyrkogården ännu tydligare. 

Det ser ut som ett gytter av gravar utan någon vidare ordning alls, men mitt i finns ett område med vita marmorkors. Det måste ju vara en avdelning soldatgravar.

Här syns hur gammal basilikan är. 

Hur gammal är den egentligen? Det kanske finns nån information om det när vi kommer in där nere.

Jag räknar trappstegen på väg ner. Det fanns ju en uppmuntrande varningsskylt om 175 steg när vi påbörjade uppstigning. 

1, 2, 3, 4... 175 steg. Plus 67. Plus 60.

Det är ju inte bara en enda vindlande trappa utan flera. 

Jamen den här turen räcker nog för i dag tror jag.

På väg nerför trapporna får vi se bomben som gjorde hål i taket.

Väggarna i trapphuset har vid något tillfälle på senare år putsas med murbruk men det är lite konstigt att det är märken efter gjutformen kvar. Hur lyckades man få ner murbruk mellan den ursprungliga väggen och formen? Kanske var trappan mycket bredare när kyrkan byggdes.

Det är mer grus än betong i den här väggen. Stabilt? Not!

Vi går in i kyrkan.

Det är väldigt modern konst på väggarna. Hur ska man läsa den här väggmålningen? 

Pappa Gud med stickad tröja beskyddar alla sina barn och strör rosor utmed deras väg?

Det är verkligen högt upp till balustraden där vi gick förrut. Fast inte lika långt som det var ner till golvet däruppifrån.

Ljushav! 

Jag läser att basilikan har 2 miljoner besökare per år. Hur många av dem tänder ett ljus? 

Stor mosaiksättning över entrén.

Ännu större över högaltaret.

Men... Varför står det ett parasoll framme vid altaret? Det var det jag såg ända uppifrån domen. Det är ju jättekonstigt. 

Levande blommor framför ett annat altare.

Nu går jag runt och läser lite på skyltar. 

Och så förvånad jag blir. Det här är inte en gammal medeltida kyrka. Man kan tydligen bygga stort och skrytigt även i modern tid. 

Byggstarten gick 1929 och basilikan stod klar 1954, så den är rätt ny. Den rymmer 4000 personer. Coolt!

Kyrkan är byggd till ära av Marie-Françoise-Thérèse Martin, en fransk nunna som föddes för 150 år sedan. 

Hon är en av endast fyra kvinnor som blivit erkänd som kyrkolärare (1997 blev hon det. Kul för henne!) och för 100 år sen blev hon saligförklarad och två år senare helgonförklarad. Hon dog i tuberkulos när hon var 24 år.

Hon är helgon för florister, Aids-sjuka, flygkaptener, föräldralösa, Frankrike och missionärer. Det är av någon anledning hysteriskt roligt!