Cidervägen Beuvron-en-Auge - söndag förmiddag 20230702

Vi läser i Sophias Normandiebok medan vi följer den utstakade cidervägen.

Först kommer vi angöra staden Beuvron-en-Auge som ska vara en av de vackraste och mest omtyckta byarna i området Pays d'Auge i regionen Calvados.

Husen ska vara korsvirkesrandiga och "drypa av pelargoner".

När vi kommer fram går vi först in på turistbyrån. 

Där finns en bra karta.

Dessutom ganska snygg inredning med synliga takbjälkar och snörlampor i olika storlek. Vi får också bra information och ett dussin kartor i näven. 

Vi går till ett dammigt keramikställe och på andra sidan innergården finns en knivbutik med exklusiva knivar. 

Sen blir det sightseeing en stund.

Det är väl inte så att det dryper av pelargoner i fönstren kanske, men blommorna är i alla fall färgstarka.

Det finns andra blommor än pelargoner också.

Många hus har skiffertak, somliga till och med skiffer på väggarna. Det är inte särskilt snyggt. 

Här verkar det dock vara någon annan typ av takbeläggning.

I ett mysigt hus med blåregnsfasad finns en hatt- och sjalbutik.

En påfågel vaktar entrén.

Jag provar några hattar men köper ingen. På min bucketlist från tonåren fanns tre punkter (jag har en kvar att bocka av) och en av dem var att köpa hatt.

Min man är överraskande snygg i hatt. Han ser ut som en författare.

En regnhatt. Det har jag ju ingen... 

Men jag avstår. Vi måste ju få plats med lite cider i packningen också. Dessutom röker butiksinnehavaren tydligen som en borstbindare och jag är lite rädd att det satt sig i kläderna.

När vi promenadar vidare går vi på trottoaren utmed en blodsdroppehäck. I like!

Här finns verbena också. I en väldigt intensiv färg.

Är det fullbelagt på backen får man ta ett skutt upp på muren.

Ett bryggeri! 

Eller i alla fall en cideraffär. Vi kan väl gå in och kolla.

Calvados

En hel vägg av drycker och andra äppelprodukter. 

Vi köper ingenting. I stället fortsätter vi på vår lilla rundvandring runt byn.

Minnesmonument.

Är det verkligen riktigt pk med bombhylsor som staketstolpar?

Saint-Martinskyrkan har återställts. Arbetet påbörjade 2010 och har finansierats av donationer på 150 000 euro.

Lite annorlunda gravsmyckning.

Än så länge är det ganska ovanligt med foto på gravstenar i Sverige. Jag tycker det är lite fint ändå. Att kunna stå där och minnas dem man saknar och få en bild som förstärker minnet.

Hade detta varit på en svensk kyrkogård hade kyrkogårdsförvaltningen återtagit gravrätten och rättat till gravarna så att de ser propra ut igen.

Plastblommor. 

Det är inte särskilt vanligt på gravar i Sverige. Jag har dock haft en begravning med idel plastblommor som kistdekoration. Kvinnan som gått bort hade många, många fina krukor med plastblommor i sitt hem och anhöriga hade en tanke om att det kanske kunde gå att använda dem på något sätt. 

En av de duktiga floristerna i Falköping gjorde en fantastisk kistdekoration av dessa blommor. Faktum är det inte ens syntes att det var plastblommor på kistan. Väldigt smakfullt. Och så personligt! 

Här har det nog nyligen varit begravning.

Det finns många olika typer av gravstenar.

Är det här en gravsten?

Här är det många stenar på rad. Jag tror de kallas gravhällar.

Vad är det här för fluffig buske?

Vi går in i kyrkan, som enligt skylten utanför är tämligen nyrenoverad med kyrklig tid mätt. 

Jag vågar påstå att inredningsstilen är... smått kaotisk. Mörka bänkar, mattor på golven, ljusa väggar som delvis är putsade, extremt krimskramsiga lampor med nakna glödlampor uppblandat med skrivbordslampeliknande spottar på takbjälkarna och så de obligatoriska värmegrejerna i taket, marmoraltare med vackra tavlor, färgstarka fönsterglas och till höger ett altare med ljus som spretar åt alla håll. Esteten i mig, som ändå är en väldigt liten del av den jag är, hittar ingen frid härinne.

Körbänkarna som inramar koret, döljer till viss del fönstren och får mig att tänka på någon rättegångsscen ur Harry Potter.

Med rätt perspektiv är kyrkgången utanför entrén en trevligare upplevelse med sina färgklickar och de häftiga hortensiorna.

Vi fortsätter tillbaka till bilen och går förbi det här mysiga huset med grusplan, buskar och blåregn.

Jag har nog sagt det förrut, och jag kommer säkert säga det igen - jag uppskattar sååå när någon, och jag vet ju faktiskt inte vem; kommunen, privatpersoner, markägare? anstränger sig för att skapa skönhet på "onödiga" platser, som här, utmed en grävd bäck.

Tillbaka vid bilen upptäcker jag att vi parkerat på ett pluggbrätte! 😲😆