Sophia och jag har genast svaret: För att det regnar.
Niclas konstaterar att det tydligen var en allt för vild idé. Han hade annars gärna nappat på den.
Vägen ut till klostret är intressant. Det finns ciderbutiker, alligatorterrarium, labyrinter med drakar och bedagade restauranger.
Vi klär oss efter vädret. Sophia med paraply och Niclas "Quasimodo" Zettervall med regnponcho.
(Han bär ryggsäcken under.)
Vi bestämmer oss för att strunta i den långa busskön, även om bussen är gratis, och promenera de tre kilometrarna ut till klosterstaden.
Det är inget svårt beslut.
På väg till klosterklippan.
Jag tror detta är flyghavre. Ajabaja!
Trots taggar i fingrarna lyckas jag inte ta det ultimata tistel-i-förgrunden-fotot. Men ingen kan säga att jag inte försöker.
Mitt happy-trigger-finger går igång ju mer vi närmar oss.
Jag hör en svenska en bit framför mig som ropar till sitt sällskap:
-Titta! Barnen! De badar!
Jag tittar också, och ser barn, tonåringar och vuxna som... inte badar.
En engelsktalande guide går och pratar om fiskmåsar på vägen ut mot klostret. Vi söker oss automatiskt närmare henne för att se om vi kan snappa upp något intressant.
Hon berättar att måsarna är klostrets stjärnor som gillar att posa för turisterna men att de kan bli aggressiva och påflugna om man tex har en bit bröd i handen.
Rätt som det är ser hon sig omkring, får syn på Marthin, Niclas, Sophia och mig och säger: Var är min grupp?
När hon hittar gruppen fortsätter hon berätta om leran som blottläggs när tidvattnet dragit sig undan. Det är tydligen en väldigt välgörande lera, ingen vanlig sand inte. Efter tre timmars barföttepromenadande är man len som en barnrumpa om fossingarna.
Lite senare ser jag en lerig man sitta vid ingången till klosterstaden och hälla en flaska vatten över sina fötter.
Marken bredvid den långa bron ut till ön ser ut som elefanthud. Eller som mina hälar om jag inte smort in dem på ett tag...
Jag gör som alla andra och tar en klosterselfie.
Ska de traska där i tre timmar?
Väl innanför ringmuren blir jag genast trött av allt folk. Och då är det ändå bara en regnig dag i början av juli. Hur är det en solig dag i augusti, när Europa har semester?
Klosterstadens stjärnor bevakar noga alla nyanlända turister.
Vilka ska plocka fram snappvänligt bröd och vilka kan man skita i (på)?
Trä i stället för skiffer på väggen.
-Eller så är det ett väldigt brant tak, säger Marthin.
Jag funderar på vilka som bor i husen. En snabb googling ger inga svar.
Mellan fyra och fem ska man inte befinna sig på klostret på grund av fåren, har Niclas läst i turistbroschyren. Han såg dock inte varför men en burk i souvenirbutiken inne i klosterstaden ger svaret:
Jag tror inte det bedrivs klosterverksamhet här längre. I så fall hade det varit svårförenligt med all kommers. Det är restauranger och souvenirbutiker i bottenvåningen av näst intill varenda hus.
Kanske är det butiksägarna som bor i husen.
Här säljs burkar...
...kläder...
...diverse...
...och skålar, vykort, kylskåpsmagneter, muggar, solglasögon.
Affärer, affärer, affärer och folk, folk, folk.
Och så dessa gamla fina hus som förtjänar ett bättre öde än att bli hem åt tingeltangel och panini.
Det är lite lättare att andas uppe på ringmuren med utsikt över leran och landskapet därbortom.
Det här är verkligen en speciell plats. Det finns något att fästa blicken på i varje liten kvardatcentimeter av synfältet.
Här odlas duvor i balkonglådan.
Vad finns innanför dessa fönster och vem har orkat tälja alla tak/väggplattor.
Jag ger upp tanken på foton utan folk...
...och rätt snart också idén om att hålla en rak horisont. Nåväl, sånt kan man ju fixa i efterhand.
På sina håll är detta inte bara en karg klippa utan också en väldigt mysig stad där de boende har gjort det hemtrevligt för sig.
Jag skulle ändå inte kunna tänka mig att bo här. Man måste vara ännu mer exhibitionist än jag, för att kunna sitta här och fika med ett dussin turister hängande i klasar över skulten.
