Jag är lite ironisk. Egentligen skulle jag nog kunnat tänka mig bättre regnaktiviter. Typ sitta på hotellrummet och blogga. Jag är hopplöst efter och även om jag visste att det skulle bli så var jag ändå inte riktigt beredd på den oerhörda mängd intryck och upplevelser som jag fått erfara den senaste veckan. Det är som en störtflod och jag kämpar på med att printa ner en liten rännil av allt som sköljer över mig men lyckas inte ens få ut rännilen på bloggen. Inte än i alla fall.
När jag ser planteringarna på parkeringsplatsen vid kajen känns staden plötsligt mycket trevligare.
Min syster Maria har tipsat om att Cancale är en trevlig liten stad där man kan äta ostron och kasta skalen direkt tillbaka i havet. Jag ämnar inte prova men en trevlig liten stad låter ju trevligt. Niclas googlar upp att Cancale har Frankrikes bästa ostron. Det hjälper inte. Jag ämnar inte prova ändå.
Här är det ebb.
Båtarna ligger utan vatten under kölen. Det ser rätt knäppt ut.
Det regnar.
Regn kan förvandla vilken liten trevlig stad som helst till en inte lika trevlig liten stad.
När jag ser planteringarna på parkeringsplatsen vid kajen känns staden plötsligt mycket trevligare.
Kolla in den här Afrikas blå lilja. Vit med lila botten på kronbladen!
En trött man kör en trött karusell med ett enda, inte så trött barn i.
Flod
Jag kliver ner på stranden, eller havsbotten kanske det är här. Det är lite oklart här i ebb-land.
Stranden består nästan uteslutande av snäckskal.
Vi ska strosa lite i staden.
Jag har ont i foten och låter de andra strosa i sin takt så kommer jag efter i min egen.
Jag strosar förbi ett Confiseri. Jag vet inte vad det är men det låter roligt.
En traktor kör förbi med nåt han plockat från havet på släpet. Kan det vara något från en ostronodling?
Mannen i hytten är bröstabar. Det var intressant i det här vädret.
Här kommer en till. Den har en hel båt på släp.
Jag trodde att man behövde bo större delen av sitt liv i kolonin eller åtminstone på väg till eller från den om man är duktig på att kolonisera.
Oj!
Här ligger ostronodlingarna.
Som nutidens kolonier.
Och här har folk slängt sina ostronskal i havet.
Ebb
Flod.
Det skiljer ungefär 10 meter på låg- och högvatten just nu men det kan vara så mycket som 16,1 meter när det är som värst.
Det högsta tidvattnet i Europa finns just här i Mont-Saint-Michel-bukten.
Det här är ju jätteintressant. Vilken tur att vi råkade komma hit just vid lagom ebb, när ostronodlarna jobbar med att bärga skörden.
De är ute vid sina odlingar med båt och kör ut med traktorer på havsbotten, plockar upp båtarna och kör dem iland.
Det är oklart om det vi ser på botten nu vid lågvatten är själva ostronodlingarna eller bara förråd typ, eller grejer de använder till odlingen. Hade jag varit ett ostron skulle jag vilja bo under ytan hela tiden.
Titta, här kommer båtar med hjul! Smajdigt att slippa båttrailer.
Ostron.
I hela Le Mont-Saint-Michel-bukten odlas 10.000 ton ostron per år! Det blir några ostron det.
Här kan man köpa ostron.
Och här ligger drivvis med skal. Underst i högen ligger nog skalen från de ostron syster Maria åt 2002.
Vi ser en ganska ung kille efter stor tvekan dra i sig ett ostron. Han ser definitivt inte ut att gilla upplevelsen.
Ändå gör Niclas detsamma.
Han rapporterar att det smakar som en kallsup i havet och att konsistensen inte är gummiaktig utan mjukare än förväntat.
Min modige man har ätit ostron tidigare, men nu tänker han sig nog att han är klar med det kapitlet i livet.
Här ska vi äta i kväll.
Chez Victor = Hos Victor.
Niclas är fast besluten att testa moules frites.
Regnvädret är på väg att dra bort. Solen tittar fram och långt bort vid horisonten ser vi Le Mont-Saint-Michel där vi var alldeles nyss.
Men oj. Tittar man åt andra hållet ser det inte lika lovande ut.
Ovädret rullar in lika fort som tidvattnet.
Mäh! Vad dåligt! Så gör man väl inte. Fimpa i en stolpe!
Nu kommer regnet!
Hos Victor är de jättesnälla och släpper in oss trots att restaurangen inte öppnat än.
Jag beställer ananasjuice.
Den är god.
Den charmiga servitrisen kommer med plädar till Niclas och Sophia.
Niclas och Marthin hann bli lite blöta eftersom de var ute och gick när det nya regnvädret som var på intågande slog till.
Sophia och jag äter fish and chips.
Niclas och Marthin får in sina musslor rykande färska.
Och det är riktigt gott. Men ett kilo är lite mer än jag själv skulle mäkta med tror jag.
Båda herrarna äter musslor som värsta proffsen och använder en mussla som pincett för att plocka köttet ur skalen.
Titta. Den här musslan har varit hem åt havstulpaner.
Bra jobbat.
Niclas trodde inte ens att han tyckte om musslor och Marthin har aldrig ätit det tidigare men båda två äter upp sin portion.
Och den som ätit upp maten...
...får efterrätt. Det är sen gammalt.
Det är rejäla glassar på det här stället.
Överlag är de duktiga på att inte mesa till det med små efterrättsportioner i det här landet. I alla fall i Normandie.
Och nu befinner vi oss kanske i Bretagne. Jag har inte riktigt koll.
Men koll på dessert har jag.
Chokladfondant är underbart.
Och fondant heter samma på svenska och franska så det är lätt att beställa. Den käcka servitrisen förstår tyvärr inte ändå när jag säger "fånndant". Jag får peka i menyn och hon rättar mig: "fondaaaan" . Eller nåt sånt.
Jag ska nog beställa nåt mer lättuttalat nästa gång...
Fondanten är i alla fall jättegod och perfekt rinnig i mitten.
När vi ger oss av från Con Carne har vattnet kommit tillbaka. Det är grönt.
Och båtarna flyter igen.
På väg tillbaka till hotellet laddar vi bilen. Det är bara 2 % kvar när vi kommer fram till laddaren. Men det är bara Sophia som hinner bli nervös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar