Efter den svalkande stunden vid dammen går vi tillbaka in mot värmen med siktet inställt på Monets hus.
Vi passerar en rabatt med bara pelargoner. Såg jag den tidigare? Det är så mycket intryck nu att jag blir lite förvirrad.
Vi går in i Monets hus. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Är det ett museum, en konstutställning, ett fruset ögonblick i tiden, eller lite allt möjligt?
Vid ingången möts vi av ett foto på herr Monet himself. Jag blir faktiskt lite glad när jag ser hur han stoltserar vid alla sina tavlor. Då känns det okej att jag lyssnar på Zäta Bands låtar på Spotify...
Det är rätt coolt ändå, att jag får gå här bland alla Monets tavlor.
Kvinnan i rött (Lady in Red...) håller jämna steg.
Det kanske är replikor som sitter på väggarna. Originalen borde väl vara bättre skyddade än såhär fritt bland allt folk.
Det där är nog Le Mont-Saint-Michel.
Vad kan de där tavlorna heta då? Kvinna med grönt parasoll?
Ett ögonblick får jag för mig att jag skulle vilja fota alla tavlorna i huset. De har verkligen något visst. Nåt med ljuset. Eller penseltekniken.
Men det är helt klart för många tavlor i förhållande till hur mycket tid jag vill tillbringa här. Dessutom är vi ju inte direkt ensamma.
Men bron vid näckrosdammen, färgad av allt blåregn, måste jag såklart föreviga.
Så intressant! Det här är också en blå tavla, men med en helt annan teknik.
Var han inte sin egen stil trogen?
En närmare titt avslöjar att det inte är Monet som målat den här tavlan. Jag orkar inte ta reda på vem det är istället, eller varför en annan konstnärs verk delar vägg med Monet.
Det är ganska intressant att gå genom de olika rummen. Det är tydligt att Monet bestämt sig för en viss färg i varje rum. Inte bara en färgskala, utan en enda nyans, på allt som målas kan. Det kan tyckas charmigt men jag skulle aldrig i livet trivas i ett sådant hem. Det känns som att jag sällskapar med Alice i Underlandet.
I sovrummet (eller ett av dem?) känns det nästan lite för intimt att vistas.
Jag behöver inte få en inblick i hur Monet tillbringade sina nätter.
Virkat överkast i en lite för kort säng.
Alltså, hon är ju väldigt fotogenisk i sina röda kläder!
Det är nog okej om jag lånar modellen för en egen bild...
Tror ni att Monet hade alla dessa tavlor på väggarna när han bodde här? Det känns väl nästan övermaga.
Är det här också Monets alster?
Jaha, här tvättade sig Monet innan han gick till sängs.
Utsikt från ett fönster.
Lummigt, sa Bull.
Ännu ett sovrum. Med torkade blommor i en inglasad vas.
Här satt Monet och lagade sina linnebyxor.
Eller så hade han en husa som tillsåg den saken.
Ett tredje sovrum får mig att undra om Claude Monet hade barn. Jag måste googla...
Jo, som ung fick han två söner med kvinna som dog. Han gifte om sig som 52-åring men fick inga fler barn.
Det här skulle kanske eventuellt vara ett pojkrum. I alla fall om jag släpper mina förutfattade tankar och blått och rosa.
Här är ett rum till. Huset är oöverblickbart stort. Kanske till följd av att det rör sig så många personer i rummen.
Nu kliver vi in i den berömda, gula matsalen.
Mitt på bordet tronar, naturligtvis, en gul orkidé.
Dubbeldörrar ut mot trädgården. Målade i samma citrongula nyans som allt annat.
Sidobord, spiselkransen, elementet, till och med rören på väggen... Allt smälter ihop till en platt fond där tavlorna skulle kunna bli de välbehövliga utropstecknen, om de inte var så många. För många. Vem orkar studera varje enskild tavla när det hänger tio-tjugo liknande tätt intill?
Jag befinner mig i en tecknad film.
Jag tror skåpet kom före bröstpanelen.
Vi fortsätter in i köket.
Här har man antingen lagat oändliga variationer av sås till maten, eller så var någon i hushållet storsamlare av kopparkittlar.
Köksskåpen har en inte helt bekväm turkos kulör som rimmar riktigt illa med det blå-vita kaklet.
Nu är jag ju inte här för att leka inredningstyckare så jag fokuserar istället på den vackra centerpiecen.
Är det det här som kallas franskt kakel?
En rejäl diskho. Här tog man nog ta hand om massor av grönsaker från trädgården.
Här är någon som matchar kaklet.
Spisen är inte som dagens små nätta vita installationer.
Som det blänker!
Jag är så tacksam för den där karln, som ställer upp som referenspunkt när jag vill minnas hur stor spisen är.
Den här kombon gillar jag. Svärtad spis och blå-vitt kakel.
Spisen kan värma upp vatten som sedan tappas i mässingskanna och bärs ut till tvättfaten i sovrummen.
Utanför köksregionerna går en flock hönor och deras tupp.
Även hönor trivs i skugga.
Dahlia, av det lite mer spretiga slaget. Den borde heta spindeldahlia. Vänta, så ska jag googla... Nej, det var fel. Det verkar heta stjärndahlia.
Oj, vilken häftig buske. Aldrig sett förr.
Spännande - en öppen dörr mitt i den grönklädda väggen.
Det visar sig vara toaletten. Men det var ju välbehövligt med ett besök där nu, så jag passar på medan...
...herrarna väntar.
Något säger mig att de inte googlar efter dahliaformer.
Här är utgången. Det är samma väg som vi kom in. Nu kan vi leta efter lämpliga souvenirer.
Först måste jag bara beundra den välskötta klätterväggen.
Jag tittar på alla möjliga grejer och känner mig jätteturistig som absolut vill köpa något minne med mig från Monets trädgårdar (som om det inte räcker med alla bilder jag tagit) men snåljåpen anfäktar mig hårt och jag ratar konstnärsmaterial, paraplyer, tallriksunderlägg, soffkuddar och planscher.
Det slutar med att vi köper en kortlek med olika konstverk på baksidan av korten. Helt oanvändbar, jag vet, men mycket konst för pengarna...
Nu när vi sett allt vi vill se och själen och mammon fått sitt och vi har lämnat trädgårdsdelen är det hög tid att uppsöka något lättsamt etablissemang för att även den lekamliga delen ska bli försedd. Jag måste bara titta lite på den snygga väggen också.
Här kan man va. Marthin ser lite tveksam ut men jag ser två fördelar med den här restaurangen, som är en av i alla fall tre på området.
1. Det finns skugga under parasoll.
2. Det finns fina blommor att titta på.
Menyn är inte omfattande, vilket kan vara en fördel för den som både är hungrig och har svårt att välja (jag pratar inte om mej själv).
Alla väljer quiche lorraine, som är franska för ost-och skinkpaj.
Maten är riktigt god och för en gångs skull får vi rejält med fräsch sallad till maten.
Mätta och nöjda lämnar vi restaurangen och går tillbaka mot parkeringen.
De här tistelgrejerna är fantastiskt trevliga.
Allmänt vackert.
Vi tar ett väldigt kort stros i Giverny, eftersom staden verkar ligga dikt an mot Monets ställe.
Det verkar vara en konstnärsgata.
Kanske är den här mannen en konstnär som söker inspiration.
Nuså!
Nu är vi klara med Monet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar