Vi passerar en liten marknad. Någon säljer jättestora fina vitlökar. Jag köper till min förvåning ingen lök.
Här hänger det fjärilar över gatan.
Mina fördomar om världens rikaste land (BNP per capita) besannas direkt.
Den luxemburgska tiggaren är inte människa.
Uteserveringar så långt ögat når.
Massor av folk.
Tröttsamt.
Vi går en bit i syfte att gå tillbaka till ett kebabhak vi nyligen passerade, men fastnar på ett thaiställe i stället. "Pitaya".
Jag avlider nästan.
Fem meter från oss sitter en äldre gentleman och spelar på en ensträngad fiol. Det låter fruktansvärt. Mitt musiköra, som inte alls har något absolut gehör men i alla fall kan avgöra när det är alldeles ostämt, krullar sig av obehag över de falska tonerna.
Det här är värre än Håkan Hellström.
Niclas förbjuder mig att betala honom för att sluta spela och menar att musiken bara skapar den rätta thaimatsstämning. Så här är det i Thailand.
Det känns bra. Nu behöver jag aldrig åka dit!
Jag tröstar mig med lite Black Orange.
Jag äter Satay och Niclas Pad Thai. Det ser rätt likadant ut. Det är gott och framförallt rikligt.
Det hade varit smartare att sitta inomhus i AC-luft men då hade vi ju missat "stämningen".
Efter ett tag kommer frun till mannen med den ostämda fiolen och tar med honom hem.
Jag är lättad. Men stackars kvinna! Tänk om han övar hemma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar