måndag 24 juli 2023

Elefantsnabeln vid Étretat - torsdag eftermiddag 20230629

Medan Sophia och jag väntar på våra karlar tar vi såklart in den fantastiska utsikten.

Vi ser snabeln!
Jag undrar vad det är han tutar i.
Ser du måsarna?
Tänk den som vore mås ändå, och finge sväva högt däruppe, alldeles fri.
Vi är rätt högt upp, vi med. Långt där nere guppar en... kanot?
Étretat ligger inklämd mellan havet, skogen och klipporna.
När jag tittar ut över staden har jag en vass nål bakom ryggen. 
Den pekar upp mot himlen.
Jag funderar på om den ska föreställa en kompassnål. 

Sophia berättar att det är ett minnesmonument över de första flygarna som gav sig på att korsa Atlanten. Det kan vara så att de startade härifrån. Sen snöt det sig.
Jag läser på nätet att monumentet heter Nungesser et Coli.
Snabelselfie!
Måsselfie... 🙄
Vi har kosällskap.
De verkar helt obrydda över alla turister.
Samtidigt som vi tittar på korna tittar Niclas och Marthin på oss. 
De var här ungefär samtidigt som vi. Det visar sig att de hittat en snabbare väg. De tog trapporna direkt från stranden.
Jag gissar att min förundersökningsledare någonstans läst att det finns trappor.
The Mås has landed. 

Men vad gör karlarna...
Ska de va så långt ut på kanten?
Trift
Men kolla! 
Det är ju...
...silverek!
Som växer vilt!
Vad häftigt!
Men nu tycker jag nog det får vara färdigtittat på långa pinnar...
...och kyrkrenoveringar. 

Nu vill jag titta på trädgården!

torsdag 20 juli 2023

Étretat, vägen till trädgården - torsdag eftermiddag 20230629

Étretat är en kuststad som vi sett fram emot att besöka. Här finns en speciell klippformation som lite grann påminner om en elefant med snabeln i vattnet.

Stranden i Étretat är med i Netflix-serien Lupin, om en gentlemannatjuv vars fiktiva namne kommer från staden.
Tror jag. 
Jag försöker läsa på lite hur det var med den där bok-Lupin som går som en röd tråd genom TV-serien men hur som helst förekommer i alla fall Étretat i ett av seriens sista avsnitt.

Huvudskälet till att jag vill besöka staden är att det ska finnas en sevärd trädgård här, med formklippta buskar. Trädgården ligger högt upp ovanför staden och det tar en bra stund att promenera upp dit men det går tack och loven gratisbuss från centrum.
Det ska finnas en gratisparkering i staden också men den hittar vi inte.
Medan Marthin och Niclas räknar ut hur man betalar parkeringen går Sophia och jag för att leta efter gratisbussen i centrum.
Vi hittar centrum och ett vackert sommarstadshus men ingen buss. 
Vägen till trädgården är dock skyltad och bussen borde ju ha hållplats utmed den, så vi följer skyltarna.
Phu, så uppför det går. 
Vi överger tanken på att hitta gratisbussen och traskar uppför bilvägen mot trädgården i stället.
Utmed vägen ser vi en häftig gul växt som klamrar sig fast på en mur och växer yvigt utan jord. Lite senare kommer vi förstå vad det är för växt och bli ännu mer begeistrade. 
Vi ser ännu en mur med passionsblomma. Det är verkligen såååå coolt!

Efter en stund möter vi gratisbussen som kommer skramlandes nerför vägen. Bussen är misstänkt lik det lilla turisttåget med öppna vagnar som brukar göra Lidköpings gator osäkra om somrarna och passagerarna Lisebergstjoar i svängarna så jag blir plötsligt ovanligt nöjd med vårt ofrivilliga beslut att nyttja apostlahästarna.
När vi promenerat mycket kortare än jag förväntat mig får vi se en första skymt av trädgården innanför en nogsamt låst grind. Det ser ut att finnas ett glasscafé med rött parasoll och en matchande magnolia, eller vad det nu kan vara för träd som blommar så vackert. 
Mina förväntningar höjs.
Sophia går igång på en prydligt klippt, friskt grön järnekshäck.
Snart är vi framme vid entrén, men först behöver vi vänta in våra parkerande karlar. 

söndag 16 juli 2023

Lunch i Cany-Barville - torsdag eftermiddag 20230629

Vi gör ett nytt matförsök i en annan liten söt fransk stad. Jag tror alla franska städer vi sett varit just små och söta.
Som macarones. Färgglada, lätta att avnjuta och med det göttaste i mitten. 
Man borde ha nåt hemma som klättrar, klänger och väller ut över kanten. Om man hade haft nån kant... 

Typ som en överdådigt blommande ros och som här, lite murgröna. 
Eller, det här är inte murgröna. 
Vad är det?
Men kolla, kolla, kolla!
Det är ju passionsblomma! Hur coolt!

Men nu var det ju mat vi skulle leta efter, inte växter man känner igen fast i betydligt större format. 

Det finns ett brasseri som är klockan två-stängt och några konditorier som nästan säljer mat vi kan äta.
Men det blir Bouche Kebab som räddar oss. De stänger inte förrän tre och de har lite allt möjligt att välja på.
Glada miner.
Niclas äter en sandwich med biff och Cordon Bleu.
Jag blir väldigt mätt på en macka med kyckling (som skulle smaka curry men det är tveksamt om det fanns spår av curry bland kycklingbitarna).
Niclas hittar en annorlunda 7up. 

När vi lämnar stället vid halv fyra har de ju egentligen redan stängt men det är ingen som kör ut oss och vi har fått fin service hela tiden. 
Till och med efter att vi gått. 

När vi kommer ut på gatan duggregnar det. Ett väldigt findroppigt duggregn. 
Den unge servitören ropar tillbaka mig och jag ropar på Marthin, för nu erbjuds det...
...gratis kaffe på maten och vi får ta med oss var sin kopp som vi sveper i bilen. 
Merci! 

Inga crêpes i dag - torsdag eftermiddag 20230629

Vi stannar vid Creperie de la Cressonniere i närheten av Veules-les-Roses för att se om vi kan få pannkakor till lunch i dag igen.
Det kunde vi inte. De stängde klockan två. 
Sophia har köpt en bra turistbok som talar om att de flesta restauranger har stängt mellan två och fem, så det misstänkte vi.

Jag får ett foto på ett knyte hasselnötter som Sophia hittar i stället.

Le Tréport - torsdag lunch 20230629

Vilken tur att vi råkade köra fel och hamnade här! 
Utmed hamnen finns en länga jättesöta små villor med pittoreska trädgårdar.
I hamnbassängen får vi se det turkosa vattnet.
Längst till höger i bild ser det ut som man håller på att bygga ett pariserhjul.
Jag slänger ut kameran genom bilrutan när det hörs en samfälld suck av hänförelse i bilen.
Vilken klippa!
Jag zoomar in. Det finns grottor i berget.
Vi parkerar. Här vill vi alla fota.
Vilket Kodak moment.
Och då har jag ännu inte vänt mig åt andra hållet än.
Niclas får med sig kikaren men ser bara "vanliga" fåglar. Och en linbana på järnvägsspår som går upp på berget. 

När han klivit upp på en platå med utsikt över stranden beordrar han mig att stanna där jag är och inte komma närmare. 
Jag gissar genast vad anledningen kan vara.
Stranden består till hundra procent av sten. Och det är liksom drivor av sten. 
När man går på den hörs ett slags ekande, klirrigt ljud som får mig ana att det bara är sten, väldigt mycket sten ända ner till jordens mitt.
Niclas är såklart orolig att jag ska fylla kofferten med sten men här ser ni Kristina 2.0. Den uppgraderade versionen tar inte med sig delar av naturen hem (om det inte är helt oundvikligt) utan nöjer sig med att fota den.
Och det finns mycket fotovänligt här. 
Raka linjer bakom strandhytterna till exempel.
Havet.
 En kvinna och en mås.
En sten som ser ut som ett ben.
När jag kastar ifrån mig benstenen går den sönder och det visar sig vara flinta.
En hel skattstrand med en massa flintastenar gömda bland de andra stenarna! 😲
Inte flinta. 
Inte flinta. 
Inte flinta.
Flinta. 
På den här stranden bör man nog inte gå barfötte. Kanterna är verkligen som knivseggar. 
Alltså, det här fotot kunde blivit snyggt med sin enhetliga färg och sitt ända-bort-i-horisonten-perspektiv, om jag inte råkat... 
a. Hålla ett finger ivägen för linsen
b. Tippat lite på kameran så att horisonten blir sned. 
Det är i och för sig sånt man kan fixa i efterhand. 
Voila!

Jag måste visa en sten till. Som Niclas har hittat men som ändå är ännu svårare för mig att inte ta med mig hem. 
Som en gubbe!
När vi far vidare ser vi ytterligare ett krucifixigt kors.
Och bortom det ligger ännu en brant klippa.
Kyrkan i staden ligger lite speciellt placerad, liksom inklämd bakom alla hus.
Vägen tar oss uppför klippan som vi fotade nerifrån stranden. Härifrån ser man kyrkan från andra hållet. 
På andra sidan vägen finns en välarbetad trädgård. Jag erkänner att jag tittar lika mycket på den som på den slående utsikten. 

Rädda Menige Ryan - tisdag kväll 20230711

Efter en semstertripp som till stor del handlat om dagen D, tittar följaktligen Niclas, Irma och jag på Rädda Menige Ryan.  Jag ...