Konstnärsträdgården Jardins d'Etretat - torsdag eftermiddag 20230629

Trädgården är fantastisk! 

Det är inte en traditionell blomsterträdgård. Faktiskt är det tvärtom riktigt ont om blommor. I stället är det buskar och träd som spelar första fiolen genom att tillsammans skapa mjuka former och intressanta vindlingar.

Vi kliver in i det gröna och hamnar i en del av parken som heter Jardin d'Amont. 

De terasserade häckplanteringen och buskarna i olika storlekar en bit bort ska imitera de vita klippformationerna utmed Alabasterkusten här i Normandie.

Det är inte jättemånga olika växter. Samma gröna blad återkommer på plats efter plats vilket skapar ett lugn i parken.

Här och var sitter små skyltar som talar om vad det är vi ser. Jag hade kunnat önska mig fler skyltar. Å andra sidan är det snarare den övergripande upplevelsen och trädgårdens former som ger behållning, snarare än enskilda växters insatser.

Stor slideranka. Uttalas slide-ranka. Inte slider-anka...

Phillyrea är nån slags syrenväxt tydligen. Den är åretruntgrön (städsegrön heter det egentligen) och kan bli 2,5 meter hög. 

Jag tycker den ser precis likadan ut slider-ankan. Det kanske kan kvitta med skyltar...

Här och var finns också små utropstecken, ibland stora. Något som fångar ögat och kryddar scenen. 

Vi ser till exempel formklippt buxbom som ser ut som blommor. Jag tror i alla fall att det är buxbom. Och blommor är jag säker på. 

Mitt utropstecken!

Det är intressant att se hur en skicklig trädgårdsmästare kan skapa kontraster i det gröna genom noggrann formklippning.

Jag skulle aldrig komma på tanken att fylla en hel slänt med bara häck men Les Jardins D'Étretat anses vara en så kallad experimentell trädgård så här är nog det mesta gångbart.

Det är gångar i häcken. 

Faktum är att det finns en karta som visar den exakt rätta vägen att ta sig igenom trädgården för den som vill få ut maximalt av sitt besök. 

Det är bara Sophia som bryr sig om att följa kartan. Vi andra irrar lite hit och dit innan vi inser att det är bättre att följa Sophia.

Och så var det ju det här med konsten. 

Vad ska man säga? 

Fult, fint, eller bara konstigt? Det ligger sannerligen i betraktarens öga.

Där ligger han, ovanpå två andra stackare, och räcker ut tungan. 

Konstverket är skapat i Spanien 2016, av polyester och aluminiumpulver. Och av Samuel Salcedo som på detta sätt utforskar mänskliga känslor inom ramen för gruppdynamik. Det är tydligen meningen att huvudena ska ha det obekvämt och som betraktare ska jag lockas att fundera över relationen mellan de tre huvudena. Vad känner varje huvud? Hur kommer situationen utvecklas?

Här hänger det... grejer i träden. Vad kan det vara? Det är ju säkert en konstinstallation det med, men är det getingbon, fågelmatare eller nåt annat fuffens? 

Jag är visst lite tidigt ute och ska inte komma hit än, i alla fall inte om vi följer kartan, så jag får väl vara nyfiken ett tag till.

Här ska vi gå.

Niclas leker titt-ut.

Den här formarionen är helt klart inspirerad av elefantsnabelklippan. 

Vi är i en del av trädgården som heter Jardin d'Aval och som ska vara inspirerad av Alice i Underlandet. Bågarna är gjorda av idegran.

Jag blir mer och mer förtjust i Afrikas blå lilja. Men jag vill fortfarande inte ha vinteransvaret för dem så jag nöjer mig med att njuta av deras existens när jag träffar på dem hos andra.

Här kanske de inte ens behöver förvaras utan kan överleva vintern där de står.

Skulpturen "The Space Between" av Gianna Dispenza från 2019 är en metallskulptur i människo-naturlig storlek. Skulpturens avsikt är att mixtra med konceptet stål, ett material som brukar associeras med inflexibilitet och någonting statiskt, för att skapa ett verk som är både transparent och lyhört för den omgivande miljön. Dispenza vill bjuda in betraktaren att meditera över materialval och förhållandet mellan figuren och det utrymme den upptar.

Själv ser jag en kvinna vars kläder håller på att blåsa bort. Tänk, så olika det kan vara...

Det finns fler gubbar i det gröna. 

Jag fattar inte riktigt grejen med att de ska räcka ut tungan. 

Förmodligen ska det väcka någon slags känsla i mig. Ja, jag känner mig lite provocerad.

Jag känner mig också väldigt mycket som en betraktare. 

Alla gubbar blundar. De befinner sig i sin egen lilla värld och jag är bara här för att titta och det känns inte riktigt rätt att jag står så nära och tittar på när de så uppenbart är mitt i någon slags känsla som man normalt inte delar med främlingar.

Gubbarna finns i den del av parken som heter Jardin Émotions. Den ska ha utformats efter den första franska ostronfarmen som låg vid foten av Étretats klippor. Ostronfarmen grundades av drottningen Marie Antoinette. Buskarna i trädgården är buxbom och enkianthus som formats för att representera blötdjursskal. Det kan jag inte se. Men jag kanske inte tittar på rätt ställe. 

De sju gubbarna utgör tillsammans en konstinstallation som heter "Gouttes de Plui" (regndroppar) och det är som sagt den spanske konstnären Samuel Salcedo som är pappa till dem. De ska visa olika mänskliga känslor. Ytorna är gjorda av en blandning av polyesterharts och aluminiumpulver.

Jag tror gubben längst bort ligger och flyter på rygg i vatten. Han gillar inte att få vatten i öronen så han håller upp huvudet så högt han kan. Det är ansträngande vilket gör honom lite frustrerad för egentligen gillar han ju att kunna ligga och flyta och slappna av. 

Gubben närmast mig är bara allmänt tillfreds och gubben som kurat ner sig i sin häck till höger - han sover.

Japp, tillfreds. Och lite ondskefull. Jag tror han planerar nåt... 

Nu kanske jag är lite yrkesskadad, men visst ser det ut som om han är nedbäddad inför ett personligt avsked.

Nämen stackarn! 

Han kommer ha sån nackspärr när han vaknar. 

På en skylt står det att konstnären har fångat och förmedlar de mest oförutsägbara och oväntade känsloyttringar, som läppar som väntar på en kyss, missnöje, trötthet, tillfredsställelse, smärta och njutning. Varje känslostämning är helt öppen för tolkning av betraktaren.

Nu när jag läst skylten så börjar jag fundera på vad konstnären tänkt att gubbarna ska uttrycka. 

Är det här smärta? Eller missnöje? 

Jag tycker mest han ser fundersam ut. Eller så bajsar han.

Hade det inte varit för regndropparna så hade det här bara varit en ovanligt vacker trädgård. Nu är den dessutom intressant.

Det här måste vara han som väntar på en kyss. 

Han lär få vänta... 

Jag är rätt säker på att det här är jasmin, trots att det saknas skylt. Alltså inte schersmin som vi kan odla i Sverige utan just jasmin. Det finns en sorts jasmin som växer kring Medelhavet, de andra 200 sorterna vill ha det ännu varmare.

Lite paus i skuggan.

Vilken häftig bänk. Och så syns stranden och elefantsnabeln där nere.

Ett träd som inte ger skugga. 

Det hör nog till konsten också.

En man är ute och springer på höjden bortanför stranden. 

Så ser det i alla fall nästan ut. 

I verkligheten är det såklart ännu en konstinstallation.

Det här konstverket heter Cardiogram och är skapat i Armenien av Gevorg Tadevosyan 2019. Verket är gjort i brons och visar livets toppar och dalar och en människas ambitioner. Figurerna på topparna symboliserar olika upplevelser den människa kan få möta, som lever sitt liv till fullo.

Vi kommer fram till området som jag trodde var hela trädgården, i alla fall när jag tittat på bilder innan besöket.

De vindlande häckarna.

Hur läckert är det inte, och med havet där nedanför!

Det är väl det här som är snäckskalet kan jag tro.

Välklippt är bara förnamnet. 

Där nere ligger Étretat.

Det ligger ett hus i trädgården. Jag gissar att någon bott här en gång i tiden. 

Jag vet inte vad huset används till nu men det finns i alla fall toalett i bottenvåningen. Det är jag tacksam för.

Lättad! 

Jag måste nog googla lite på huset. Jag slår mig ner med bästa utsikten och fiskar upp min fick-uppslagsbok.

Villan tillhörde Madame Thébault i början av 1900-talet. Hon var en skådespelerska från Paris. 1905 blev hon ägare till det här belle époque-huset.

Belle époque var tidsperioden mellan Napoleonkrigen och första världskriget. En tid som i Europa präglades av optimism, fred, ekonomiskt välstånd och tekniska, vetenskapliga och kulturella innovationer. I Frankrike blommade kultur och konst. 

Huset ligger på Amont-klippan och omgavs redan då av en stor trädgård på 4 000 kvadratmeter. Thébault döpte huset till "Villa Roxelane". Kopplingen är inte uppenbar för mig men hon tog tydligen namnet från sin genombrottsroll som Hurrem Sultan (Sultan Suleimans fru). 

Thébault anlitade den lokale landskapsdesignern Auguste Lecanu för att få till parken och några av träden står kvar från den tiden och är således över hundra år gamla. 

Madame Thébault var kompis med Claude Monet. Hans trädgård har vi också tänkt besöka. Han brukade i sin tur avlägga visit hos Thébault för att stå och måla och har med inspiration av de vackra klipporna skapat en serie tavlor under namnet "Les Falaises à Étretat".

Man förstår ju att Monet blev inspirerad av det här. 

Monet var inte bara intresserad av målning utan tydligen även av trädgården för han tipsade Thébault om att skapa en avantgardistisk (experimentell och nyskapande) trädgård.

Det ska finnas en skulptur av Monet i trädgården, men den ser jag inte till.

Jag hittar ett kors i stället. Men ingen information om det. 

2015 påbörjades en restaurering av trädgården av ett team, lett av landskapsarkitekten Alexander Grivko. Han jobbade på ett brittiskt trädgårdsdesign- och landskapsföretag. Det kanske han fortfarande gör.

Alexander Grivko inspirerades av naturen på Normandiekusten. Jag funderar på om han tog inspiration av former, snarare än i växtvalet. Majoriteten av trädgårdens historiska element återskapades med hjälp av metoder som lånats av den kunglige trädgårdsmästaren i Versaille i Paris. 

På bara två år lyckades Grivko och hans team förvärva marken, förhandla med stadshuset om att köpa ytterligare 3 000 kvadratmeter mark, bygga hundratals meter låga murar, frakta hit nästan 1 000 ton jord, anlägga 2 kilometer grusstigar och plantera över 30 km vintergröna växter. Det här läser jag på Wikipedia. Det där med 30 km växter är nog en översättningsmiss. 

Så sent som 2017 öppnades trädgården för allmänheten. 

Alexander Grivko och hans medarbetare lyckades väl med sin föresats och vid årsskiftet 2019-2020 fick de priset European Garden Award i kategorin "Bästa restaurering eller utveckling av en historisk park eller trädgård". 

Trädgården är med på listan över "världens stora trädgårdar". Jag vet inte vem som ansvarar för den listan men det kan vara guideboksföretaget Michelin Green Guide, där trädgården har en stjärna. Det är förresten samma företag som delar ut stjärnor till restauranger.

Fler som läser på...

The Tree Hugger Project är skulpturer gjorda av torkade grenar och trärester som skildrar "hundra sätt att omfamna ett träd utan att vara löjlig".

Afrikas blå lilja återkommer här och var.

Nu har vi kommit fram till en ny staty. 

Det ser ut som hen vaktar den stängda kiosken.

Den där blomman känner jag igen.

Jag tror vi är framme vid grinden Sophia och jag gick förbi på vägen hit.

Vad är grejen med den här aplika, biffiga Marwelaktiga mannen i högklackat? 

Évolution 2 heter han. Cyrille André heter den franske konstnären som 2006 arbetade fram statyn av ek-, kastanj- och cederträ, som lutar sig mot sina högklackade gjutna aluminiumskor. "Cyrille erbjuder en personlig version av mänsklighetens utveckling genom att blanda manliga och kvinnliga morfologier från olika perioder och attityder hos vissa primatarter." 

Och vad är morfologi? 

"Läran om organismers form och uppbyggnad." 

Alltså - jag kommer bli så allmänbildad efter den här resan!

Utmaning! 

Jag tror på min karl. Han är den ende av kämparna som har rejäla skor.

Kolla! Jag ser ögat!

Men han lutar sig väl inte direkt nåt vidare värst på klackarna? Hela tyngden ligger ju på tårna.

En liten knytnäve.

Nehej, jag menar en STOR knytnäve.

Det här är är nåt nytt, formklippt, som jag inte tror jag sett tidigare.

Klockbuske. Släkt med ljung. Där ser man.

Tallarna är inklädda med någon klätterväxt.

Det är coolt hur man klippt buskarna i ojämna vågor. De ska påminna om vågorna i engelska kanalen här utanför. 

Jämför med den jämna busken lite längre bak. Vilka kontraster det blir.

Sophia fortsätter fascineras av järnek.

Trädsvamp har fått en ny innebörd. 

I Zen-trädgården finns vita Azaleor.

De vita blommorna ska förkroppsliga en harmonisk samexistens mellan människa och natur.

Det är en hel häck av azaleor.

Jag får nog lov att kolla upp hur azalea stavas. Mobilen är inte alls med på noterna. 

"Azalea" stavas det. Det var ju det jag sa! Eller skrev... 

Alltså! Hur coolt är inte detta! 

Av en enda, väl uppstammad buxbom har det skapats en blomma.

Och inte bara en!

Den här var extra perfekt!

Buxbomsblomselfie. 

Säg det snabbt sju gånger!

Det här 10 meter långa Putinbordet är gjort av massiv ek och möbelsnickaren heter Thomas Rösler.

Nu får vi gå en hemlig gång en gång till.

Det är visste inte samma tunnel som vi gått i tidigare.

Ja, jag följer med.

Genom en tunnelöppning får jag se en buxbomsblomma bakifrån. Det är intressant. Tyvärr kan jag inte komma tillräckligt nära för att titta sådär riktigt ingående som jag skulle vilja. 

Jag vill veta om det finns en ställning inne i blomman, som den är klippt efter. 

Jag följer min följeslagare i livet, ut på en trädäcksgång som leder oss förbi en hög avsats av bambu.

Vad gör han nu då, mitt hjärtas utvalde?

Jaha. Han bara härmas.

Skulpturen heter "Regn" och är skapad av den ukrainska konstnären Nazar Bilyk 2010 i resin (härdplast), glasfiber och glas.

"Statyn är dedikerad till en mans inre dialog med sig själv. Den uttrycker ifrågasättande, sökandet efter mening och obesvarade livsfrågor. En droppe vatten är symbolen för en människas koppling till en hel mångfald av livsformer. Vattnet är en tänkande substans, världsmedvetandet, som dock inte finns inuti egot."

Jag ifrågasätter inte statyn, men förklaringen till den. Är det inte lite väl... flummigt.

När droppen brister lär han bli rätt blöt.

NU har vi kommit fram till de där spännande grejerna som hänger i träden. 

Väldigt spännande! 

Jag skulle kunna tänka mig några sånna här i trädgården där hemma.

Om jag haft några hundraåriga träd att hänga dem i.

Det är en installation av den ryske konstnären Sergey Katran från 2016.

Terrakottaskulpturerna är formade som ljudvågorna av ordet "konst", uttalade på olika språk.

Vilken häftig idé! Äntligen något man kan förstå sig på. 

Fast vänta nu... Namnet på konstverket är "Until The Word is Gone". Nu förstår jag inte. 

Jaha...Word, inte World. Nu kanske det mejkar sens igen. 

Runtomkring oss hör vi också ordet konst uttalas på 125 olika språk. Ljudinstallationen är ett konstverk av artisten Dmitry Morozov som heter "Neo-Babylonian Dialogue". Det var ju fyndigt. 

Snyggt och fantasifullt! 

Nu är vi på väg mot utgången. Jag hoppas att vi inte missat någon kul detalj i parken.

Här är visst en detalj till. 

Niclas vrider upp speleverket. 

I den här delen av parken (som kallas Jardin Avatar-trädgården) finns en konstinstallation som kallas "Clockwork Forest" och som skapades av det Londonbaserade konstnärskollektivet Greyworld Group 2011. De jobbar mest med offentlig konst, skulpturer och interaktiva installationer. 

När Niclas vrider på bronsnyckeln hör vi en melodi. Tanken är att han väcker liv i ett extra lager av ljud som finns organiskt i den naturliga miljön och det är det första kapitlet i en ny saga som väntar på att berättas. Ljudet kommer följa oss när vi lämnar denna magiska trädgård bakom oss.